Det stora tidningsslaget

ARTIKEL | Publicerad 2011-09-29

Vad händer med journalistiken när en förändrad marknad pressar mediebolag till sparkrav och nedskärningar? Är vår tids nyheter morgondagens pappersflygplan? Frihet letade svar under en promenad i samtidens mediemylla.

Historier om hur journalister på 1960- och 70-talet fick sina första jobb genom att knalla upp till en redaktion med ett utkast till en artikel är närmast guldbeströdda myter på landets journalisthögskolor. Det behövs knappast domedagsprofetior för att förstå att medielandskapet stöpts om i grunden sedan dess. På bara tre år har tidningssektorns inkomster från annonser minskat med en tredjedel. Under samma period har hela 85 procent av alla tidningar med en upplaga på över 100 000 minskat personalstyrkan. Denis Finley, chefredaktör på tidningen The Virginian-Pilot, beskriver det accelererade händelseförloppet bättre än någon annan: ”Det känns som att jag blivit inslungad i en annan värld, en värld jag inte riktigt förstår”, berättade han nyligen i en intervju för Journalism.org.

Effekterna av det senaste decenniet omvandlingstryck inom medieindustrin kartlades nyligen i en amerikansk studie. Chefer från mer än 250 olika dagstidningar tillfrågades om effekterna av nedskärningar, tekniska landvinningar och omstruktureringar. Slutsatserna är tydliga. Å ena sidan hotar sviktande lönsamhet och allt tunnare budgetar den tryckta tidningens själva existens. Å andra sidan bygger framväxten av webben och nya kommunikationskanaler broar gentemot läsarna och sporrar innovativa former av journalistik. Mycket tyder på att morgondagens pressflora blir en produkt av dessa två processer. Utmaningen ligger i att hitta sätt att gå med lönsamhet innan redaktioner tvingas säga upp medarbetare och sänka ambitionerna för bevakningen. Den stora tidningsdöden i västvärlden kan till stor del förklaras i en negativ spiral av sämre försäljning, nedskärningar och krympt bevakning. I samband med att Gunilla Herlitz tillträdde som ny chefredaktör för Dagens nyheter 2009 minskade kulturbilagans budget med 40 procent. Åsa Beckman, kritikchef på DN, är en av dem som hårdast kritiserat sparkraven. Hon menar att det i längden är omöjligt att behålla samma kvalitet med mindre pengar. Samma konflikt syns också på andra redaktioner runt om i landet.

Mark Deuze, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Indiana university, har i studien ”The changing context of news work” undersökt hur journalistiken påverkas av ovan nämnda processer. Enligt honom har medier gått från att fungera som en upplysande kraft med stor auktoritet till en källa bland andra. Han pratar om en ”individualiserad upplysning”, där mediekonsumentens kritik och frågasättande ökat. Traditionella tidningar är inte längre portvakter till nyhetsflödet som tidigare, snarare en i mängden av aktörer. Ska tidningsmediet överleva ställs det högre krav på morgondagens journalister, spår han. Deuze menar att dagens mediekonsumenter är petigare och kräver en mer nischad och personlig bevakning. Det räcker inte längre för stora tidningsdrakar att enkom vidarebefordra händelseförlopp för att attrahera läsare. Utvecklingen kastar ljus över en traditionell vattendelare inom medier och kultur. Dels kulturutövare och reportrar som menar att medier är till för att bilda och upplysa, som tror på att det finns ett egenvärde i kvalitet och ny kunskap. Dels medieägare och chefer som i sin iver att generera lönsamhet ”ger läsarna vad de vill ha”. Två synsätt, två mål.

Den framlidne kommunikations- och mediekritikern James Carey menade att framtidens reportrar mer kommer att få funktionen av ”en förstärkare av de samtal som redan finns i samhället”. Och kanske är det just den processen vi nu ser inledningen av. Kanske är de stora mediebolagens strömlinjeformning, bemanningsbolagens intåg och den snabba bevakningen tröskeln till en tid där tweets och länkningar är den främsta värdemätaren på journalistik.

Krisen inom mediesektorn har också fått konsekvensen att bevakningen minskat i omfång och ambition. Ämnen och reportage som inte genererar klick på nätet eller inte passar i den traditionella nyhetsmallen ratas till förmån för andra, mer förenklade, vinklingar. Chef- och nyhetsredaktörer är visserligen entusiastiska inför webbens möjligheter, men är lika delar oroade för att det ska urholka det journalistiska hantverkets precision och standard. I jakten på de stora besöksvolymerna på nätet offras det smala och specifika.

Vad vi kan se är två parallella trender. Samtidigt som en centralisering i beslutsfattande inom bolagen förändrar sättet reportrar och redaktioner kan och får jobba på sprids möjligheterna till publicering till fler aktörer. Trots att det råder en dyster stämning på många tidningar är det ändå intressant att konstatera att fler människor på fler platser i världen konsumerar mer nyheter än någonsin tidigare. Skillnaden är att mediebolagen ännu inte funnit verktyg för att också lyckas ta betalt för innehållet. Men ljusglimtarna finns. Dagstidningen New York Times, som för bara ett år sedan mer eller mindre var utdömd av medieexperter, uppvisade nyligen siffror som visar att nedskärningarnas och strömlinjeformningarnas tid tycks förbi för den här gången. Kanske finns det en framtid för papperstidningen, trots allt.

Klart är i alla fall att tidningsägarnas iver att vända röda till svarta siffror gör att en kår av journalister hamnar i kläm. Den generation som lämnar portarna på universitet och högskolor finner i dag en arbetsmarknad där fasta anställningar framstår som lika guldkantade som en lotterivinst. Tidsbegränsade vikariat eller projektbaserade bemanningsanställningar har blivit en norm när svångremmen dras åt - ledordet är flexibilitet och skalbarhet.

Förra året fick biståndsorganisationen SIDA mycket kritik för att man sade upp den dåvarande redaktionen på tidningen Omvärlden och gjorde en upphandling. Den 14 september i år beslutade förbundsstyrelsen i organisationen Djurens rätt att dess medlemstidning ska läggas ut på entreprenad.
- De vill få kontroll över innehållet i tidningen. Vi har blivit ofattbart dåligt behandlade. Det ekonomiska underlaget för beslutet är snudd på obefintligt, säger Jonas Nilsson, tidigare chefredaktör på tidningen Djurens rätt, till Journalisten.

Flera av Journalistförbundets distrikt var snabbt ute och fördömde agerandet, med förklaringen att det urholkar hela yrkeskårens status och integritet. Men frågan är vad som händer när missnöjesekot tystnat, när nyhetsflödet rullat vidare och andra frågor toppar twitteruppdateringarna. För händelsen skvallrar om något viktigt. För när arbetsmarknaden tippar över till arbetsgivarens favör är det den enskilde reportern som hamnar i kläm. Det tryckta ordet riskerar samtidigt att paketeras och reduceras för att kunna levereras till lägsta möjliga pris. Maktaspekten är central. Backar man en smula från specifika händelser och ser den större bilden känns fenomenen igen överallt. Public service-bolag som SVT, SR och UR anlitar antingen externa produktionsbolag eller förlitar sig på bemanningsföretag för att fylla sina tablåer. Det nya tankesättet kring medieproduktion förskjuter journalisten från självständig aktör till någon som anpassar arbetssätt och nyheter av rädsla för att få uppdrag i framtiden. När fast tjänst blir vikariat eller frilansuppdrag skiftar också möjligheten till granskning, eftertanke och reflektion. Fler och fler ställer sig frågan hur det påverkar det demokratiska samtalet och vilka röster hörs i den offentliga sfären när medier förenklas och strömlinjeformas. För vem vågar samla in, granska och tränga förbi toppnyheterna när det är det lättillgängliga och breda som finansierar allt tunnare tidningar?

Läs mer:

Rapporten ”The changing newsroom”, Project For Excellence In Journalism.

Rapporten ”The changing context of news work: liquid journalism and monitorial citizenship”av Mark Deuze på Indiana university.

Boken ”Nyhetsfabriken: journalistiska yrkesroller i en förändrad medievärld” av Gunnar Nygren.

Daniel Mathisen

Fler texter av Daniel Mathisen ›