En andra chans

REPORTAGE | Publicerad 2011-10-11

Det har gått mer än femtio år sedan den romska minoriteten fick tillträde till utbildning. Trots det går långt ifrån alla romska elever ut grundskolan med fullständiga betyg. Därför finns Agnesbergs folkhögskola, Nordens enda romska folkhögskola belägen i Bergsjön i nordöstra Göteborg.

När en blond journalist och en ännu blondare fotograf kliver in på Agnesbergs folkhögskola är det flera som vänder på huvudet. Media är inte särskilt populära här, många har blivit felciterade när de gått emot sin magkänsla och uttalat sig i tidningar.
Vi försöker hitta några elever som vill ställa upp på en intervju, berätta om skolan, vad den betyder för dem. Vi får undvikande svar. Plötsligt är den nyss så välfyllda lunchmatsalen nästan helt tom. Wichia Wiszniewski var en i den första kullen som tog studenten på Agnesberg i juni 2011. Han är fortfarande ett känt ansikte på skolan, han hälsar till höger och vänster när vi går genom korridorerna. Han berättar att skolan inte officiellt är separatistisk, vem som helst kan gå här.
– Frågan är om de vill. Kanske känner de sig utanför. Om en svensk kommer hit och sätter sig i en klass med 20 romer, då får de veta hur vi har känt när vi har satt oss i ett klassrum. Det är inte så behagligt.

Många romska elever lämnar grundskolan i förtid och går aldrig vidare till gymnasiet. Det finns flera orsaker till detta, bland annat kan det förklaras genom bristen på romska förebilder såväl i själva skolvärlden som i det omgivande samhället. Även diskriminering, trakasserier, dålig kunskap om romer och deras rättigheter samt brist på stödåtgärder i skolan kan ses som orsaker till lägre skolnärvaro och sämre studieresultat. Wichia Wiszniewski tror att det hade varit bra med romsk historia under historielektionerna i grundskolan.
– Om man bara tar en timme per år och förklarar att romerna kom till Sverige redan för 500 år sedan, att det finns en massa romska ord i svenska språket, att romer är vanliga människor precis som vem som helst, då kan de andra barnen acceptera de romska barnen. Då kanske de slipper känna sig utanför. Då kanske de kan få känna sig som alla andra.
Själv har han i stort sett missat skolan. Från första till femte klass bodde han i Köpenhamn. Sedan flyttade familjen till USA där han gick i tre olika skolor och hade svårt att hänga med. När det var dags att börja nian flyttade han till Sverige.
– Jag pratade ingen svenska, bara engelska, så jag kunde inte hänga med i undervisningen. Jag var mest ute i korridorerna och dansade breakdance, det var mitt stora intresse. Jag fick ingen riktig kontakt med någon av lärarna, de lät mig bara vara. Det var ingen som tog tag i mig för att se vilken nivå jag var på. Ingen nämnde någonting om Svenska 2 eller annan stödundervisning.

När alla andra började gymnasiet åkte Wichia utomlands för att jobba. Men genom åren har hans bildningslängtan tagit överhanden.
– Alla jag träffade hade minst gymnasiekompetens. Alla utom jag som egentligen inte ens hade gått färdigt grundskolan. Det har gett mig ångest. Jag har undrat: Vad är det alla vet som jag inte vet. Det har hängt över mig fram tills för tre år sedan då jag ansökte hit.

Agnesberg blev en andra chans i livet.
– Jag blev så hungrig på kunskap, det var som att jag inte kunde släcka min törst. När jag tog studenten var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Det var inte det att jag blev smartare, men nu hade jag det där som jag undrat över. Och helt plötsligt känner man att man börjar drömma igen. Nya drömmar som kanske handlar om att läsa vidare eller ge ut böcker.

Bredvid Wichia i det stora kala klassrummet sitter Nenad Nikolic. Han går inte på Agnesberg. Ännu. Han har inte heller några ljusa minnen från skoltiden.
– Jag gick nästan ut gymnasiet men hoppade av eftersom jag inte pallade trycket. Jag var utstött, de satte upp rasistklistermärken på mitt skåp, min stol, följde efter mig vart jag än gick på skolan. Lärare och rektor gjorde ingenting trots att jag hade möte efter möte.

I lågstadiet reste han och familjen runt mycket, vilket ledde till hög frånvaro. Och när han var i skolan hade han svårt att koncentrera sig.
– De sa att jag var uppe bland molnen, bland fiskmåsarna.

I mellanstadiet började han i en hård skola med tufft rykte.
– Jag var jätterädd för att börja där. Jag hade inga planer på att läsa, det var bara tankar på att överleva som rörde sig i mitt huvud. Jag ville inte bli slagen, inte få stryk, det var nummer ett.

Han tyckte aldrig att han fick stöd av lärarna. Att han var rom gjorde inte saken bättre.
– Mina vänner var araber, jugoslaver, ingen av dem fick samma behandling som jag. Sättet som de bemötte en på, jag skulle aldrig kunna prata så med en liten pojke. De såg bara problem i en, som om det inte fanns något hopp.

I gymnasiet började han först på en specialskola för individuella programmet och elever som behövde stöd med svenskan.
– Det var ett skämt. Den skolan kan vara bra för någon som precis har kommit till Sverige, men inte någon som är född och uppvuxen här. Det var som att gå tillbaka till grundskolan. Så jag gjorde en deal med skolan och fick komma dit och göra alla prov.

Han klarade proven och kom in på maskinprogrammet på en annan skola. Den första tiden gick allt bra. Han var i skolan varje dag och var en av toppeleverna i alla praktiska ämnen. Det var svårare med de teoretiska, framförallt matte.
– Jag kämpade men hade inte grunden. Jag skämdes och ville inte visa mig svagare än någon annan.

Helt plötsligt började det dyka upp klistermärken på skåpet av typen ”Håll Sverige rent”.
– Det var bara jag och två till från skolan som kom från förorten, alla andra var såna som aldrig hade sett blattar förut. Jag hade aldrig upplevt rasism i så stor skala, jag kom ju från en skola där alla var utlänningar, vem skulle kalla mig för blatte där?
Nenad vände sig till rektorn men inget hände.
– Det var bara en lärare som stod bakom mig, den första och enda någonsin. Hon kämpade och skrek för min skull men det hjälpte inte. De andra lärarna låtsades som ingenting. Det blev mer och mer tjafs, jag slutade att gå på gympan. Sen matten. Sen andra lektioner. Det blev för mycket helt enkelt. Vem orkar vakna klockan sex varje morgon och förbereda sig på bråk?

Romer i Sverige

Romernas historia i Sverige är en historia kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering. Den första noteringen om romer i Sverige finns i Stockholm år 1512. År 1637 utfärdades den första allmänna zigenarförordningen som kom att följas av många fler och av århundraden präglade av förföljelser, försök att stoppa invandring och assimileringsförsök.
Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden. Inreseförbudet gällde även under andra världskriget, vilket gjorde att romer på flykt undan förföljelser inte kunde få en fristad i Sverige. Bara två romer lyckades komma med Folke Bernadottes vita bussar som räddade fångar från nazisternas koncentrationsläger till Sverige. Det var först på 1960-talet som man bröt med den gamla förmyndarattityden. Fram till dess blev de tvungna att bo i tält eller i ”zigenarläger”. De drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation.
Romer är idag en av Sveriges mest utsatta etniska grupper. Den 30 juli 2010 lämnade Delegationen för romska frågor in rapporten ”Romers rätt – en strategi för romer i Sverige” till regeringen. Där konstaterades att romer har blivit vår tids syndabockar och att kampen mot rasismen mot romer, den så kallade antiziganismen, aldrig har tagits. Detta beror till stor del på att romer saknar en skriven historia. En grupp med enbart muntliga traditioner har svårare att sprida information om sin situation och får sämre förankring i gemenskapen. Detta leder till att fördomar enklare får stå oemotsagda.

Cecilia Köljing