Reportage 2008-10-07
Intervju 2012-02-16
Recension 2009-08-26
Reportage 2011-12-21
Intervju 2008-05-12
Kommentar till texten Avhopparna
Bild: Anna Simonsson
Avhopparna
REPORTAGE | Publicerad 2011-12-21 3 kommentarer
Josef var homosexuell i en rörelse där bögar skulle brinna i helvetet. Peter övervägde självmord när den sociala kontrollen i Jehovas vittnen blev för stark. Helena tvingades till kalla duschar och tvångsbön när hon inte sålde tillräckligt. Det här är berättelsen om tre människor som fann modet att bryta sig ur sekternas mentala tvångströja.
Josef, tio år, vrider och vänder på sig i sängen hemma i Örebro. Lakanen kletar, tankarna fladdrar. Klumpen i magen vill inte ge med sig. De senaste veckorna har en smygande känsla krupit sig på. Han tror att han är homosexuell. Samtidigt får scener från Pridefestivalen på teve föräldrarna, att kalla homosexuella ”äckliga och onaturliga”. Josef heter egentligen någonting annat, men väljer att vara anonym. Han föddes och växte upp i Kristna trosrörelsen, en gren av det fundamentalistiska och bokstavstrogna Livets ord. Till och med grundskolan drevs av samma rörelse. För ett år sedan hoppade han av. I dag är han 21 år gammal.
– Det var det mest ångestladdade och fruktansvärda jag kan föreställa mig. Jag har och kommer förmodligen aldrig att må så dåligt, förklarar han med bekymrat minspel.
– Vi fick aldrig lämna bubblan. Ledarskapet var väldigt auktoritärt, tolkningen av bibeln extremt fundamentalistisk.
Fastän insikten om den egna homosexualiteten sköljer över Josef redan som tioåring dröjer det lång tid innan han delar med sig av hemligheten. När han är 15 år tar han kontakt med en församlingsmedlem och tillsammans inleder de en intensiv period av böner för att omvända honom. Demonerna ska drivas ut, heter det. Josef gör sitt bästa för att kapsla in känslorna, kringgärda den naturliga kärleken med höga stängsel. Men det går inte ihop. Via internet får han kontakt med andra, framför allt i USA, som delar hans erfarenheter.
– Internet gav mig förståelse, liksom det faktum att jag gick på ett kommunalt gymnasium där jag fick träffa vanliga ungdomar. För första gången blev jag fri från kyrkans mentala kontroll, berättar han.
Till sist brister det. Josef vaknar upp en tidig fredagmorgon. Han är 18 år gammal och går tredje året i gymnasiet. I dag ska han lämna församlingen. Han skriver ett långt brev till sina föräldrar. Allt ska ut. Flyr med en packad väska över axeln till en vän, stänger av mobiltelefonen. Väntar. Tre dagar senare slår han på den. Då har han fått över 80 text- och röstmeddelanden från olika familjemedlemmar.
”Bara för att du tycker att det är rätt betyder inte att gud tycker det. Att en mördare inte har några problem med att döda gör honom inte oskyldig”, skriver hans syster. Han sjunker ihop på golvet i vardagsrummet framför bäddsoffan där han sovit. Kallsvetten sköljer över honom, hjärtat bankar.
– De ville att jag skulle komma hem. Det var en sorts psykologisk övertalningskampanj. Mamma sa att jag skulle bli av med homosexualiteten, om hon så skulle be i 10–15 år. Det var hemskt.
– Men det fanns inte på kartan att be tillsammans med 400 andra som hatar homosexuella.
I utkanten ligger den, församlingslokalen som bortsett från en banderoll med texten ”kristet center” mest liknar en anonym industrilokal. Än i dag undviker Josef platsen där han tillbringat större delen av sin uppväxt. Smärtan är för kompakt. Trosrörelsen i Örebro invigdes av Livets ord-ledaren Ulf Ekman på 1980-talet och har en bokstavstrogen tolkning av budskapet i den kristna bibeln. Aborter ses som mord, homosexualitet är en dödssynd och kvinnans uppgift är att ta hand om barn och hem. Onani är strikt förbjudet. Församlingen har sitt ursprung och delar många likheter med de väckelsekristna rörelserna i USA, med en stark betoning på moralisk konservatism i sociala frågor.
– Man använder sig mycket av högljudd lovsång, handpåläggning och sensationalism. Guds närhet är ett mirakel som ska gestaltas.
Josef flyttade till Stockholm i augusti i år. Han sitter på Kafé Panorama i Kulturhuset och förklarar att saker och ting blivit lättare sedan han kom hit. Har nära till skratt. På Sergels torg nedanför rör sig rännilar av människor till och från tunnelbanan. Ett annat liv, en annan tid. Han slipper stöta på församlingsmedlemmar som tittar snett på honom. Toleransen är större.
– Jag visste att jag skulle bli lyckligare utan kyrkan. I dag upptäcker jag en ny värld, med perspektiv och människor som berikar. Det gör att jag vaknar upp varje dag och känner nyfikenhet.
I dag läks relationen till familjen långsamt. Hans ena bror har också hoppat av församlingen, vilket sannolikt underlättat Josefs försoning.
– I dag vill jag att de ska acceptera situationen för sin skull. För mig är det inte längre något problem. Jag har mitt liv, berättar han.
Det är en sen novemberkväll Göteborg, året är 2008. En ung man sitter i en bil invid ett naturreservat. Ur jackfickan plockar han upp ett rakblad som han fingrar på. Ska jag ta livet av mig? tänker han. Väger för- och nackdelar. Ena stunden vill han bara hitta ett slut på allt, lösa ut ångesten för gott. I nästa ögonblick blir han kall av skräck: han vill ju leva, fast inte så här. Han stoppar skakande ned rakbladet i jackan igen, plockar upp telefonen och ringer 112. Då var Peter 20 år gammal och medlem i Jehovas vittnen, en sluten kristen sekt med kraftigt destruktiva drag. Han hade insett att allt inte stod rätt till i rörelsen. Tvivlet fanns hela tiden där och gnagde.
– Det började med jag lät håret växa för att trotsa och provocera. Jag ville testa gränserna.
Peter är uppväxt strax utanför Mariestad och hela hans familj var medlemmar i organisationen. Han förklarar att det inom Jehovas vittnen finns en kultur av självkritik. Det dåliga samvetet sitter djupt inpräntat. Det resulterade bland annat i att han i stället för att gå vidare till gymnasiet efter grundskolan började jobba för en städfirma som ägdes av en församlingsmedlem.
– Man ska gärna upprepa för sig själv att man inte duger till. Att gud bara älskar människor för att han är god, inte för att människorna är goda.
Perioden efter grundskolan blir turbulent. Hans mamma, som under många år lidit av mental sjukdom, går bort. Peter flyttar till Göteborg. Mår dåligt. Rör sig vidare till Vänersborg. Mår ännu sämre. Uppbrottet kommer när han en kväll kör till Rikets sal, namnet på rörelsens kyrka, och börjar skaka. Ångesten kommer ikapp. Det får honom att bryta upp helt med församlingen och flytta till Stockholm. I dag läser han in en gymnasieexamen på Komvux.
– Jag har nog aldrig varit så lycklig som i dag. Det är nästan ofattbart hur livet kan förändras så snabbt, säger han uppenbart lättad.
Daniel Mathisen
© 2008-2012 Tidningen Frihet. Citera gärna men ange källan. Producerad av Ropson AB
Skrivet av Fenix 2012-01-03 12:32
Jehovas Vittne
Väldigt bra artikel, som jag hoppas många läser.
Själv var jag med i JV i 30 år, uppvuxen i den, men lämnade sekten i min 35-årsålder.
Att bli helt fri tror jag aldrig att jag blir. Dåligt samvete och skuldkänslor kommer lätt upp för skitsaker. Sektskador, javisst! För jävlit!
Fenix
Skrivet av Gand 2012-02-03 09:02
Bra gjort
Vi är alla Kollektiva Individer som utvecklas olika, att någon säger sig ha sanningen för andra än sig själv, faller på sin egen orimlighet, det är fanatism i ganska ren form.
ALLA har rätt att göra som de vill så långt att ingen annan drabbas, och att samhälliga lagarna efterlevs. Är det fel på lagarna så ska de ändras, men tills dess måste vi efterleva dem.
Självklart är det ochså att ALLA har rätten till sin egen sexuallitet!
Skrivet av NaJS 2012-02-03 12:16
Ångest!
Min mor blev hjärntvättad ,som jag ser det. Vi flyttade på 70-talet till ny lägenhet och hamnade bredvid en mycket obehaglig dam i medelåldern. Jag var bara 8-9 år men minns henne med rysning.
Den här kvinnan var som en moder spindel som sakta väver sin tråd runt sitt utvalda offer.
Mamma började att studera och tvingade mig med på de flesta möten som hölls i Rikets sal och hemma hos privat personer, s.k. bok studier. Det enda som gjorde att jag stod ut var saft och kaka efteråt.
När jag blev äldre ville min mor att jag skulle börja studera på allvar och då med någon trevlig rättrogen i min egen ålder. Jag hade uppenbara problem med det här och min mor trodde att jag bara behövde hitta rätt person att få förtroende för så skulle jag lyckas i mina studier. Jag smet alltsom oftast undan med olika ursäkter och ju äldre jag blev desto mer obstinat blev jag. Till slut höll jag mig undan helt och hållet. Och som det nämndes i artikeln, läsa vidare och göra något av sitt liv? glöm det, armageddon är snart här och då behöver man ingen utbildning! Har fått utbilda mig senare och skaffa mig ett yrke långt efter den perioden pga dålig självkänsla och skuld som man behäftas med, speciellt som man är en "otrogen" och gör sin mamma ledsen.
Tack och lov var min mamma ingen despot och tack och lov gick aldrig min styvfar med heller annars kanske situationen varit en annan, men det tror jag egentligen inte på. Det går inte att tvinga en tänkande, kännande människa i vår fria värld till något som känns så fel i hela kroppen. Det går inte med mig i alla fall. Tyvärr måste jag hålla med Fenix, jag har också tvingats leva länge med skuld och skam känslor, efter 30 år börjar de dock att blekna.