Sång för tomma fickor

INTERVJU | Publicerad 2011-12-19

Då gick han varje morgon, med pressad kostym och prydlig portfölj, till jobbet
inom läkemedelsindustrin. Nu är Egbert Nathaniel Dawkins mest känd som Aloe Blacc, skönsjungande och platinasäljande souluppkomling. För Frihet berättar han om inspiration från föräldrarnas dammiga skivbackar, experimentlusta och om musiken som spegel för orättvisor.

 Lampan tänds och ur det kompakta mörkret avtecknar sig rader av kartonger, kläder och vad som mest liknar skrot. Nioårige Egbert Nathaniel Dawkins III kikar storögt runt i vindsförrådet. Letar. Han hostar och grimaserar när han lyfter undan ett par dammiga filtar som täcker målet: vinylskivorna. Han släpar dem en efter en ned i den lilla lägenheten, belägen i en förort till Los Angeles. Där bor han tillsammans med sina panamansk-amerikanska föräldrar. Sedan sätter han sig med benen i kors framför skivspelaren i vardagsrummet och plockar andaktsfullt fram den första skivan. Blåser bort dammet från konvolutet. Läser: ”Sam Cooke – A Change Is Gonna Come”. När nålen på skivspelaren träffar vinylytan sprakar högtalarna till:
”I was born by the river, in a little tent. Oh, and just like the river, I’ve been running ever since.”

Redan i grundskolan fick Egbert chansen att lära sig spela trumpet, ett instrument han än i dag plockar fram titt som tätt. I dag är han 32 år gammal och mer känd under epitetet Aloe Blacc, soulstjärnan. Så har det inte alltid varit. Efter avslutade high school-studier hamnade Egbert på en utbildning i företagsekonomi vid universitetet. Då var han helt inriktad på en icke-musikalisk karriär, men lärde sig ändå spela såväl piano som gitarr på egen hand. Så småningom lyckades han få jobb vid ett prestigefyllt managementbolag, som bland annat var kopplat till USA:s mäktiga läkemedelsindustri. Men han vantrivdes och kände sig aldrig helt bekväm i rollen.
– Det var som att sätta lock på kreativiteten. Jag blev som en zombie i ett kugghjul, minns Egbert.

”Picture a mic, the stage is empty
A beat like this might tempt me
To pose, show my rings and my fat gold chain
Grab the mic like I’m on Soul train”

Eric B & Rakim, ”I Know You Got Soul”

Rakims ord beskriver väl Egberts känslor runt 2005. Då tvingades företaget skära ned och Egbert förlorade jobbet, något som kom att bli mer gåva än förbannelse. Plötsligt hade han en ny karriär. Han började skriva låtar igen och insåg att det var musik han var ämnad att syssla med. Samma år släppte han och DJ Exile ”The Waiting Room” under namnet Emanon. Samtidigt mindes han barndomens stunder framför föräldrarnas vinylspelare och började inspireras alltmer av Joni Mitchell, Nina Simone och James Taylor. Året därpå kom den första soloplattan, ”Shine Through”, en uppenbar brytning med Emanons hiphopkonservativa ljudbild.
– Resan från rap till sång är mitt sätt att nå ut till en bredare publik. Hiphop är inte alltid lätt att introducera till alla och när jag sjunger kan jag attrahera lyssnare också ur mina föräldrars generation.
– ”Shine Through” var väldigt mångfacetterad och ett bra sätt att introducera den mångfald av musik jag gillar för en bredare allmänhet, berättar han.

Men genombrottet infann sig aldrig. Skivorna fick visserligen bra kritik men nådde aldrig en större publik. Frustrationen grodde. Men under en bussfärd genom ett glödgande Los Angeles föddes Egberts biljett till de stora arenorna: ”I Need A Dollar”. Med låten formulerade Aloe Blacc det perfekta temaspåret till finanskrisens, klyftornas och splittringens samtid. Rader om tomma plånböcker, uppåtsträvande och hinder blev rösten till en generation av unga som drömde sig bortom public housing-komplexens slutna gårdar.
– Jag skrev den samtidigt som jag lyssnade på musikinspelningar från straffångar och svarta slavar från den amerikanska södern. Om du lyssnar noggrant hör du att rytmen och stilen i låtarna är desamma, avslöjar han.

När ”I need a dollar” släpptes förra året blev den snabbt en radiofavorit. Kritiker har kallat låten för ett underdogsoundtrack, en beskrivning Egbert är snabb att instämma i. Låten blev så pass populär att den HBO-producerade teveserien ”How To Make It In America”, som handlar om ett par kompisar som gör sitt bästa för att hanka sig fram i New York, valde den till signaturmelodi. Bränslet till texten öste Egbert ur egna erfarenheter.
– Hela den andra versen i ”I Need A Dollar” handlar om tiden i finansvärlden och hur tufft det var efteråt. Så här i efterhand var uppsägningen det bästa som kunde hända mig. Annars hade jag sannolikt ännu suttit och ruttnat på ett kontor.

Men hur känner Egbert egentligen inför det faktum att det är först nu, 15 år efter de första släppen, som framgångarna kommer? Att Aloe Blacc kommit att bli synonym med soul i allmänhet och ”I Need A Dollar” i synnerhet? Egbert har ett tillbakalutat och lågmält sätt att tala. Tänker efter, vrider och vänder på orden innan svaren slutligen landar. Tycks inte ha bråttom. Lite så kan hans karriär också beskrivas. Stadigt om än långsamt framåt.
– Jag ser det som poetisk rättvisa att jag blir upptäckt efter så många års slit. Framgången med ”I Need A Dollar” visar tydligt att människor är sugna på bra musik om de får chansen att höra den.

På sin andra soloskiva, ”Good Things”, är soulmetamorfosen fulländad. Produktionen vilar mot klassisk soul och Egbert har funnit kreativt syre genom att blicka bakåt bland giganter som Sly Stone, Curtis Mayfield, Donny Hathaway, Nat King Cole och framför allt Sam Cooke, den stora förebilden.
–”Good Things” är mitt sätt att välja en genre och borra in mig i den. Vrida och vända på ljudbilderna för att verkligen hitta toner och rytmer som känns som mina, säger han och fortsätter:
– Jag ser mig som en låtförfattare som studerar de verkligt stora. Quincy Jones berättade en gång att en artist alltid ska lära av vad de redan gjort. Du studerar mästarna för att sedan karva ut egen form och stil för att bli unik och individuell. Det är det bästa sättet att undvika bruset som stör vår artistiska industri i dag.

Daniel Mathisen

Fler texter av Daniel Mathisen ›