KRÖNIKA | Publicerad 2012-02-15

Annie Lööf åkte som nyvald partiledare för Centerpartiet till Agenda och berättade om sin idol Margaret Thatcher. Lööf sade sig beundra den brittiska järnladyn för hennes ledarskap. Sedan pratade Lööf om att hon själv ville praktisera ett lyssnande ledarskap. Något som just Margaret Thatcher knappast var känd för.

Den svenska högern har rent allmänt problem med hur de ska förhålla sig till Thatcher. Man vill gärna hylla henne, samtidigt är den nyliberalism hon stod för i dag ett fult ord, och då trasslar Lööf in sig ordentligt.

Anders Borg är rakare: ”Det är ingen hemlighet att jag var nyliberal för 15 år sedan, men också lika känt är att jag inte är en nyliberal person i dag”, förklarade han som nytillträdd finansminister. Meryl Streep tippas nu få en Oscar för sin roll som Thatcher i filmen ”Järnladyn”, och debatten om Storbritanniens första kvinnliga premiärminister är intensiv. I tidningen Fokus tyckte Martin Ådahl att även svenska socialliberaler borde börja uppskatta henne –trots att Thatcher drack te med den chilenske diktatorn Augusto Pinochet. Hon gjorde ju så mycket bra för ekonomin.

När Thatcher blev premiärminister 1979 hade Storbritannien enorma problem: inflation, skulder och strejker. Ekonomin var centralstyrd och omodern. Myten om Thatcher handlar om att politiken hon förde må ha varit hård mot de fattiga, men att den i alla fall var effektiv. Statens stora kvävande hand föstes undan från marknaden, och ekonomin började spira, brukar svenska borgerliga ungdomsförbundare få lära sig.

I själva verket slog Thatchers renläriga reformer fram till valet 1983 väldigt fel. Arbetslösheten rusade upp till tre miljoner, och att hon överhuvudtaget kunde bli omvald berodde på Falklandskriget samt att den socialdemokratiska oppositionen gick till val på ett program som var så världsfrånvänt att det har kallats för ”det längsta självmordsbrevet i historien”.

Den brittiska ekonomin vände tack och lov uppåt under mitten av åttiotalet, men då blev Thatchers regering istället överoptimistisk. De trodde att de lyckats skapa ett ”ekonomiskt mirakel”. Fartblinda drev de upp inflationen. 1990 var den hela elva procent. Det var Thatchers ”ekonomiska mirakel” som orsakade den stora krisen i början av nittiotalet. Så mycket för det underverket.

De nyliberala idéerna må ha dominerat debatten under åttiotalet, men ekonomiskt var det Västtyskland och Japan som var decenniets framgångshistorier. Länder som visserligen hade inflationsbekämpande centralbanker men som inte hade tuggat det nyliberala reformpaketet. Trots detta var det nyliberalismen och Thatcher som alla förhöll sig till. Myten om hennes ekonomiska kompetens består. Kanske för att den handlade om något annat än ekonomi.Vad Thatcher lyckades med var att berätta en historia om ekonomin kopplad till moralism och människors vardag. Det gav den en enorm populistisk kraft. Trots att den misslyckades i verkligheten.

Man ska jobba hårt, betala sina skulder och vara självständig, annars får man skärpa sig! Så enkelt är det. Thatcher rasar i sina memoarer mot de brittiska vänsterintellektuella runt ekonomen John Maynard Keynes, som med sitt lösaktiga och vilda privatliv banade väg för upplösning av moralen och därmed även för oansvar i den ekonomiske politiken.

Trots att Anders Borg har väldigt lite gemensamt med Margaret Thatcher finns det gemensamma nämna­re. Borg pratar också alltid om ekonomi i moralistiska termer. Om det så är arbets­lösa och sjuka som ska rycka upp sig, eller skuldsatta sydeuropéer som ska veta hut.

Vänstern har en upp­gift här, både på Thatchers tid och i dag: att återföra den ekonomiska po­­litiken från moralismen till verkligheten. Vi skulle alla tjäna på det. 

 Katrine Kielos är ledarskribent på Aftonbladet. katrine.kielos@aftonbladet.se

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›