Skriver om svett och drömmar

Intervju

 Bild: Anders Andersson

Då var hon teatertjejen som flyttade till huvudstaden för att bli skådespelare och hamnade på ett äldreboende. Nu är Sara Beischer romandebutanten som visar hur det är för dem som sliter inom äldreomsorgen för låga löner.

Året är 2002. Sara är 19 år och sitter på tåget till Stockholm. Aprilrusket brottas med våren, hon ska snart ta studenten från det estetiska gymnasiepro­grammet med inriktning på drama. Nervositeten rin­ner genom kroppen, det är pirrigt, kanske är hon lite rädd. Hon har inte riktigt koll på hur det fungerar i kollektivtrafiken och ser till att vara framme i väldigt god tid. Sara är i Stockholm för att gå på anställningsintervju för sitt första jobb. 
– Jag minns att jag var väldigt tidig och att jag gick runt kvarteret flera gånger innan jag gick in. Jag var så rädd att komma för sent och det här med tunnelbana och bussar och så, säger Sara och skrattar, det gör hon ofta. 

FÖRVÅNINGEN ÄR STOR då hon inser att hon fått jobbet på ett kom­munalt äldreboende. Det gick så enkelt, hon hade tänkt sig en lång process med flera intervjuer, och så är det plötsligt bestämt att hon ska vara i Stockholm den 10 juni. Hon tänker: ”Shit, fick jag jobbet, så här lätt?” 

DET ÄR JANUARI 2012. Det förra årets sista månader presenterade sig en ny bov för hela det svenska folket. Boven heter Carema och är ett vård­företag som skeppar miljonvinster till skatteparadis. Morgonsofforna skriker efter folk som vill prata om villkoren i äldreomsorgen. Sara Beischers debutroman har funnits i boklådorna sedan mellan dagarna, och nu ska hon berätta om det hon sett för nyfikna tevejournalister. 

BOKEN ÄR IBLAND smärtsamt intim när den berättar om snuskiga gub­bar, om döden som väntar i rummet bredvid, när kroppsvätskorna rinner och stressen sliter på arbetarna. Sara, om än smått förvånad, ställer upp och pratar om boken och villkoren i äldreomsorgen. – Jag har tänkt på det många gånger, senast i morse. Herregud, det finns ju hur många människor som helst som jobbar där som har jobbat heltid i 30 år, bjud in dem. Men jag ser det inte som en nackdel att jag får prata, det hade varit jättebra om man hade lyft fram dem som har det som en heltidssyssla, samtidigt så kan det vara en poäng i att jag pratar om det. Dels på grund av att man med chef och arbets­kamrater kanske inte säger allt som man skulle vilja. Jag har inga hämningar och kan säga precis vad jag tycker, jag är inte beroende av någon chef som ska sätta individuell lön på mig. Sedan så finns en annan aspekt, man kan bli blind för saker om man har jobbat länge på ett och samma ställe. Nu säger jag inte att alla blir det, men man kan bli det. 

SARA BEISCHER TITTAR på Kulturhuset i Stockholm och skrattar. 
– Nej, så modig är jag inte. Hon har just fått frågan om hon någon gång smitit in på Stads­teaterns generalrepetitioner.
Det gjorde nämligen Moa, huvudper­sonen i Saras debutroman ”Jag ska egentligen inte jobba här”. An­nars finns det många likheter mellan författaren Sara Beischer och romanskapelsen Moa. Båda flyttade till Stockholm från Halland för att förverkliga skådespelardrömmar som väcktes i tidig barndom, båda jobbade i äldreomsorgen och båda bodde i en liten studentlägenhet på Lappkärrsberget. På sina håll har det skrivits att romanen är självbio­grafisk, en bild författaren tillbakavisar.
 – Det är huvudsakligen en roman, en fiktiv berättelse. Ramen stäm­mer, som att jag flyttade upp till Stockholm från en liten stad i Halland för att bli skådespelerska. Sedan är det svårt att säga vad som är upp­levt. Mycket av det som utspelar sig på äldreboendet är hämtat rakt av. Sedan så är det ju kanske satt i en annan situation, det är en salig blandning. Men det är främst en fiktiv roman.  

SARA VAR INTE fyllda tio då hon först kom till teatern. Hon fastnade först inte riktigt men bestämde sig för att testa en termin till och då klickade det. 
– Vi fick en ny lärare, en ung kille som hette Heinz, han behandlade oss som om vi var vuxna och jag var kanske åtta år. Han svor och han var hård. Och han jävlar i mig regisserade och hade ambitioner. De flesta var äldre och jag var klart yngst, där någonstans föddes min passion för teatern. 

STOCKHOLM ÄR GRÅTT den här januaridagen, utanför fönstret är Ser­gels torg glest på folk, det är en dag för vantar och halsduk. Sara skrat­tar till och blir tyst för en stund då hon får frågor om sig själv som per­son, funderar lite till och säger att hon är ungefär som alla andra. Sara växte upp i halländska Varberg och minns att hon kanske inte riktigt var som alla andra. Som tonåring stack hon ut med sitt plommonstop  och sin lite för stora kavaj. Och så skulle hon bli skådespelare. Hon minns småstaden som en bra plats med ett rikt kulturliv, men ibland var jantelagen lite väl påträngande. Nu blev Sara inte skådespelare, hon blev författare som hyllats på tidningarnas kultursidor. Skrivan­det har egentligen hängt med sedan barnsben, teatern var drömmen, men skrivandet var också en viktig del. 
– Det var nog samma sak som jag fastnade för i skrivandet, det här gestaltandet. Något slags intresse för människor. Hur människan fungerar generellt och olika sätt att vara människa på, det kunde jag nog inte tänka rakt ut då. Men det var nog grunden. Att gestalta, det känner jag nu också när jag skriver, att få en idé om hur en människa agerar, resonerar och tänker i en situation och försöka få fram det. 
– Jag har skrivit hela tiden, det är ganska likt teatern, det handlar om att gestalta, att berätta en berättelse och att ge liv till karaktärer. Det handlar om att inte skriva läsaren eller betraktaren på näsan. Det är många sådana tumregler som går igen som jag kanske har med mig lite när jag skriver. Som en sådan där klassisk grej från teatern. När man ska gestalta en person som är ledsen blir det mycket bättre om man ser en person som försöker hålla tillbaka sin gråt, det blir mycket starkare. Det har jag försökt tänka på då jag gestaltat Moas ensamhet. Det gör kanske mer ont. Jag använder inte ordet ensam en enda gång. Det är bättre att låta personen jobba mot känslorna, så är vi männi­skor många gånger. 


 


 Bild: Anders Andersson

 TILLBAKA TILL SOMMAREN då Sara börjar på äldreboendet. Sommar­vikariatet börjar med en introduktionskurs, där man bland annat får lära sig att köra rullstol. – Introkursen hade varit bättre om den ordinarie personalen hade haft samtal kring viktiga frågor, om hur det är när man sett en död människa, vad det är för upplevelser kring det och att man ska jobba med äckliga kroppsvätskor. Att köra rullstol lär man sig ganska en­kelt. 

Tror du att resursbrist ligger bakom de dåliga introduktionerna? 
– Ja, absolut, det finns ju inte tid. Bredvidgång, man kan till och med få gå bredvid timvikarier, det har jag gjort flera gånger. De som jobbar har egentligen inte mer tid, bredvidgång handlar om att följa bredvid i ett rasande tempo och försöka registrera vad den här per­sonalen gör, i bästa fall. I värsta fall är det personalbrist och man får rycka in och jobba direkt, det finns inte marginaler. 

NÄR SARA PRATAR om stressen i äldreomsorgen märker man att det händer någonting. Hon är en person som ger ett muntert intryck, men nu visar hon en annan sida, fylld av engagemang och ilska över saker­nas tillstånd. 
- Jag blir upprörd, jag tycker att det är ovärdigt.
Hon tystnar för några sekunder och upprepar sig. 
– Det är ovärdigt. 

DET BLIR TYDLIGT att Sara tänkt en hel del på villkoren för dem som jobbar inom äldrevården, men också för de gamla som vårdas. 
– Det finns saker man måste göra omedelbart. Dels måste man höja lönerna, de som jobbar där måste premieras och man måste förbättra arbetsvillkoren. I det ingår en massa saker, bland annat högre perso­naltäthet. 

SARA HÄMTAR ANDAN och fortsätter. Hon ställer retoriska frågor om vilken kompetens man vill ha i personalen, om det är undersköterske­utbildning som behövs och vilka egenskaper de som jobbar där ska ha. 
– Om man är undersköterska, är man mer empatisk då? Eva är inte undersköterska. Hur får man empati, hur lär man sig att ge en värdig vård, hur behandlar man gamla med respekt? Jag tror inte heller att det är så enkelt att man sätter in mer personal. Det finns en arbets­kultur där snabbhet och effektivitet premieras, när man råkar ha tidöver är man ändå inprogrammerad på att jobba snabbt och effektivt. 

DEN EVA SARA pratar om är en av personerna läsaren av ”Jag ska egentligen inte jobba här” stöter på. Hon är en av alla dem som sliter på det fiktiva äldreboendet Liljebacken tillsammans med Moa. Eva skip­par lunchrasten, stannar ofta kvar extra länge efter jobbet, en person som verkligen brinner för att ge de gamla ett värdigt liv. Eva är en karaktär som bara susar förbi, hon får aldrig stå i berättelsens centrum. 
– En sådan kvinna har inte så ofta en framträdande roll. Eva är en blandning av flera personer jag stött på då jag har jobbat. Hon är en av dem som slår knut på sig själv för att vården ska fungera. Frågan är om det fungerar bara för att det inte helt har brakat samman. På bekostnad av vad? Av utbrända, främst kvinnor, som stannar över utan att få betalt och kommer tillbaka och tar en kortare rast. Är det så vi ska lösa problemen, att det ska finnas några eldsjälar med stora hjärtan? 

Du har sagt att det inte passar in att bli gammal i vårt ekonomiska system, vad menar du? 
– Jag tänker att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där tillväxten är det som  räknas. När man är gammal tillför man inte någonting, det gör inte heller de som jobbar med de gamla, det blir inte viktigt för samhällsekonomin. Det är snarare något som tär. Vi lever i ett effek­tiviserat samhälle där ålderdom och död har institutionaliserats och effektiviserats bort. Det får ingen plats, inget utrymme. 

SARA LÄMNAR KULTURHUSET och samtalet med Frihet för att prata med nya journalister. Sedan dess har den första upplagan sålt slut. Boken är utgiven av Ordfront förlag; först var ett annat förlag snab­bast att svara. De drog sig tillbaka för att de ansåg att en roman om vårdbiträden och äldreomsorg var för smal.

SARA BEISCHER 

Bor: Halmstad. 

Ålder: 28. 

Läser just nu: ”Grand final i skojarbranschen” av Kerstin Ekman. 

Lyssnar på: Jag har så dålig koll att mina kompisar retar mig. Tycker om Thåström, David Bowie, Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck. 

Favoritställe: Timmernabben i Småland, mellan Kalmar och Oskarshamn.  

Äter: Vegetariskt. 

Otippat intresse: ”Jag vinterbadar, men det är väl inget intresse?”

Lägg till ny kommentar

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Genom att skicka in det här fomuläret så accepterar du Molloms användarvillkor.