Zombien som mänsklig spegel

Artikel

 Bild: Anna-Maria Marklund

Du står ensam i ett öde landskap. Någonstans där bort finns kanske en annan människa. Mellan er är ett myller av ruttnande kroppar vars enda mål är att slita din kropp i bitar och tugga i sig dina organ. Det overkliga scenariot är långt från ovanligt. De levande döda har för andra gången slagit upp dörrarna och invaderat populärkulturen. Resan till den populärkulturella mittfåran har varit lång och krokig och är tätt bunden till samhällets utveckling.

 De levande döda uppenbarar sig oftast i en av två helt olika skepnader. Den ena är vampyren, som har blivit vän med varannan tonåring efter den avhållsamhetshyllande serien ”Twilight”. Vampyrer får gärna vara snygga, välklädda blodsugare med klass. Den andra skepnaden för de levande döda är zombien. Egentligen är det bara ett tillstånd efter livet som förenar varelserna, men det som skiljer zombien från vampyren är att de inte tänker och att de äter människornas kött i stället för att bara dricka deras blod. De agerar på ren instinkt och av hunger. Zombien rör sig i en massa och vampyren agerar gärna själv som en individ och är oftast ute efter att främja sina egna lustar och behov.

Zombien har sitt ursprung i haitisk voodookultur och mytens uppkomst är nära kopplad till det koloniala arvet i regionen. Snart kom de med i film och skrämde det tidiga 1900-talets biobesökare. Men den zombie vi känner i dag är snarare en produkt av en specifik tidsepok och en viss George A. Romero. Det är det magiska året 1968. Färgskalan är svart och vit, syskonen Barbara och Johnny besöker kyrkogården, brodern retar systern och något otäckt ligger i luften. Snart får de sällskap av ett framhalande lik, skräcken och vidskepelsen möts och bara en av dem tar sig till den tillfälliga säkerheten.

Scenen är hämtad ur ”Night Of The Living Dead”, en film som var unik och särskilt banbrytande på två sätt. Dels för att den återuppfann zombien och gav dess av-voodoofierade drag och dels för att filmen var långt före sin tid, bland annat genom att afroamerikanen Duane Jones spelade huvudrollen som Ben. Då ska man ha i åtanke att det sena 60-talets USA fortfarande var svårt rassegregerat och medborgarrättsrörelsen hade ännu inte vunnit sina viktigaste strider. Regissören George A. Romero var politiskt engagerad och starkt influerad av sin tid. Men i fallet Duane Jones var hudfärg inte en fråga. ”Vi var alla involverade i samhällskritik. Jag tror att det kom in i filmen. Vi pratade mycket om vad saker representerar, men det var bara en slump att en av huvudrollerna var en svart skådespelare, det råkade vara en vän som var bäst lämpad och gjorde den bästa provspelningen. Vi var först och främst ute efter att göra en skräckfilm. Och visst var vi på något sätt medvetna. Det var i de senare filmerna vi verkligen var medvetna och det hela var mycket mindre oskyldigt”, säger George A. Romero i dokumentärfilmen ”Masters Of Horror”. De senare filmer Romero pratar om är ”Dawn Of The Dead” och ”Day Of The Dead” som tillsammans med ”Night” utgör det som kallas Deadtrilogin. Filmer som alla har en tydlig samhällskritisk udd (Läs mer om ”Dawn Of The Dead” nedan).

En av dem som har byggt vidare på Romeros zombiemytologi är Max Brooks, författare till de osannolika succéerna ”Zombie Survival Guide” och ”World War Z”.

”Det är lite galet i dag, men under 60-talet fanns det väldigt många tabun. Man tvingades säga allt genom metaforer. Romero vände kameran mot oss. För sanningen är den att hans zombier är ganska tråkiga. Det är inte så mycket med dem och de är ganska lätta att stoppa. Man hade inte ett oförstörbart monster, men varför gör vi inte det? Det som är intressant med Romeros filmer är det inte är de som vinner, det är vi som förlorar. På grund av våra svagheter och fel imploderar vi. Varje gång vi människor stöter på ett problem kan vi lösa det, men vi gör det inte och det blir större och större och större”, säger Max Brooks under ett seminarium om zombier på San Diego Comic Con 2011.

På så sätt blir Ben, som Duane Jones spelar i ”Night Of the Living Dead” en stark och viktig symbol. Han är afroamerikanen i blåkläder, en person folk i vanliga fall inte lyssnar på. Men nu, när de vita och priviligierade står inför en episk kris blir de helt handlingsförlamade och vet inte riktigt vad de ska ta sig till. På så sätt får de symbolisera mänsklighetens oförmåga att ta tag i de samhällsproblem som faktiskt går att lösa. Och Ben, han som ingen lyssnat på, blir en symbol för de tillbakasattas ansvar att ta tag i problemen då eliterna blundar.
 ”Zombier blev populära i en tid där den gamla ordningen kollapsade och folk inte visste vad framtiden skulle bringa”, säger Max Brooks.
Och kanske är den nya zombievågen ett tecken på att det gamla än en gång rasat.

Är du nyfiken på de levande döda? Frihet tipsar om lämpliga startpunkter i zombiekulturen.

”Dawn Of The Dead” - Film

Tio år har gått sedan det svartvita mästerverket ”Night Of The Living Dead”, uppföljaren är i färg och utspelar sig till stor del på ett köpcentrum. Filmen är en våldsam satir över konsumtionskulturen. Trots att den har många år på nacken och specialeffekterna inte är de bästa är samhällskritiken relevant. Filmen bär ett djup som gör att man kan se om den år efter år.

”The Walking Dead” - Serietidning

Den amerikanske serieskaparen Robert Kirkman älskar zombiefilmer men tycker att de alltid slutar när det börjar bli som mest intressant. I ”The Walking Dead” får man följa civilisationen när katastrofens klimax är över och den apokalyptiska verkligheten är status quo. Kirkman har börjat närma sig hundra nummer av en av vår tids mest osannolika seriesensationer. Även om Kirkman inte alltid har rätt är det en intressant inblick av hur människan påverkas av våld och kris.

 

”The Walking Dead” – Teveserie

Teveserien delar namnet och många av karaktärerna med förlagan i serieform. Annars är mycket olikt. Teveserien har tjogvis med bra skådespelare och är ytterligare ett bevis på att tevemediet är utmärkt för karaktärsfördjupning och långa berättelser. Den är dock inte lika smart och svart som serietidningen.

 

”Världskrig Z” - Bok

Max Brooks hade tidigare skrivit kultboken ”Zombie Survival Guide” och kom för en tid sedan med uppföljaren ”Världskrig Z”. Brooks är en duglig författare som lånat formen av Studs Terkel, en amerikansk journalist som låtit folket berätta sin historia på radio och i bokform. Att Terkel är inspirationen visar att det är något speciellt med Brooks, han är inte bara en genreförfattare som skriver för brödfödan, han är bildad och tillför en ny dimension till fiktionens värld. I ”Världskrig Z” blir katastrofen verklig och de människoöden han presenterar är realistiska i en orealistisk värld.

 

”Shaun Of The Dead” - Film

En av de bästa zombiefilmer som gjorts. Det är en romantisk komedi som utspelar sig under ett zombieutbrott. Simon Pegg är lysande som butikssäljaren Shaun. Filmen är på ett sätt en gestaltning av hur vardagslunkens slapphet är nödvändig för att orka och samtidigt en hyllning till alla dem som går upp på morgonen och pallar med en lång arbetsdag. Till dem som väljer att inte göra karriär. Shaun är en av dem och han är just en lunkens man, men visar att den som arbetar kan under extraordinära situationer bli en hjälte.

 

”Dead Island” - Tevespel

Döden har bestämt sig för att ta över en paradisö. Spelet flörtar vilt med gammalt zombiegodis. Utvecklarna har slängt in vissa rollspelselement som erfarenhetspoäng. Men de hade hellre fått lägga in en bra berättelse som engagerar. Spelet är småkul men når verkligen inte upp till potentialen.

Lägg till ny kommentar

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Genom att skicka in det här fomuläret så accepterar du Molloms användarvillkor.