Splatterromantik

RECENSION | Publicerad 2012-03-21

”Alena”, Kim W. Anderssons nya serieroman, är en snygg kavalkad av kärlek, tonårsångest och skräck.

Någon svingar en lacrosseklubba mot den fattiga tjejen vars bästa vän tagit sitt liv, någon blir inlåst i en dusch med den fattiga tjejen och börjar tafsa på henne, någon försvarar den fattiga tjejen. En annan gång blir det riktigt blodigt.  

Grundstoryn i ”Alena” känns vid en första anblick ganska grund. Huvudkaraktären Alenas enda vän, Josefine, tar sitt liv redan i bokens början. Och precis som namn och boktitel är ensamheten ett faktum för Alena, hon har svårt för att kommunicera med andra människor. När skolkuratorn är omtänksam och när rektorn är jobbig svarar hon med tankerutor.

Alena går på privatskolan Ekensberg, egentligen borde hon inte ha råd, hon bor på andra sidan industriområdet, men den välrespekterade institutionen har gjort ett undantag. Skolans överklasslynglar plågar henne ständigt, de retar henne för hennes fattigdom och för att hennes vän tagit sitt liv, någon insinuerar att de ska ha haft en relation. Ibland vrider det sig i magen när man läser några av de starkaste mobbningsscenerna, Alenas värsta plågoande heter Filippa och är en av dem som fötts med silversked i mun. Filippa är också stjärnan i skolans lacrosselag och använder sin klubba för att hota Alena, en intressant symbolik över hur överklassen tar sig rätten att kliva på dem där nere. Att placera berättelsen på en privatskola är egentligen klyschigt, men på något sätt fungerar det, kanske är det för att det serieläsande ögat är vant vid överdrifter.

Det skrivna berättandet stiger sällan över stabila höjder, däremot visar det sig att Kim W. Andersson är en spännande tecknare. Han är till att börja med stabil, och man ser tydligt att han är en sann vän av amerikanska serier, de tjocka penndragen påminner om nittiotalets skräckserier, och de överdrivna ansiktsuttrycken får mig att tänka på gamla humorserier, typ Acke. Det är i kontrasten mellan teckningsstilar Kim W. lyfter. Det finns något osannolikt i stilarnas symbios som gör att det gifter sig så bra, men så är det nog också i kombinationen skräck och kärlek. 

Utan att bli allt för ranelidsk måste ”Alenas” gestaltning av kärleken nämnas. Här blir kärleken en osynlig gestalt som hemsöker människans inre liv, kärleken vill inte bli erkänd och dess offer har svårt att se den. Kärleken rör sig nästan mellan att vara ett synligt väsen och en tillbakatryckt känsla. När man sedan kombinerar den unika stilen med en närmast pastischartad skildring av klassamhället och en metaforladdad gestaltning av kärleken växer en helhet fram som vida överstiger bokens enskilda element, precis som en serieroman ska vara. 

Kim W. Andersson har tidigare gjort sig känd för sina serienoveller ”Love Hurts”, ibland märker man av att ”Alena” skrivits av en författare som vant sig vid ett kortare format. Trots allt det positiva finns en törst efter en matigare berättelse och en mer avancerad karaktärsutveckling av den intressanta huvudpersonen. S

Bok – ”Alena” (Kolik förlag) finns i handeln nu. 

John Antonsson

Fler texter av John Antonsson ›