Marken rycks under deras fötter

REPORTAGE | Publicerad 2012-04-16

Kambodja är ett land som utvecklats snabbt sedan folkmordet i slutet på sjuttiotalet. Men utvecklingen gör också att befolkningen får ge upp land och bostad när marken de lever av är värd sin vikt i guld.

Grävskopan fyller igen det sista hålet av det som en gång var Boeung Kak Lake, en 90 hektar stor sjö i centrala Phnom Penh. Den massiva rostiga rörledningen som går tvärs över den nya öknen mitt i Kambodjas huvudstad har under fem års tid pumpat sand från floden, vars flöde ledde till sjön. Solens strålar gör hettan outhärdlig, dammet fastnar på allt som rör sig. Om det inte hade varit för den mur av bebyggelse som inkluderar premiärministerns palatsliknande hem som tornar upp sig runt Boeung Kok Lake, hade platsen lika gärna kunnat vara Sahara eller någon annan ogästvänlig öken. 

I ett plåtskjul intill floden som även den håller på att sina på vatten, precis nedanför den nya öknen, bor Ken Chatha med sin fru och parets fem barn. De flyttade hit från en annan provins 1992 och Ken, som var med under de röda khmerernas skräckvälde som tog slut 1979, har under det senaste året kämpat mot ett byggföretag som vill jämna hans hus med marken för att kunna bygga nya shoppingcentra och kontorskomplex. Han berättar att polisen vid flera tillfällen kommit hit och hotat hans familj. Det gör att han inte vågar lämna fru och barn ensamma för att gå till jobbet på en återvinningscentral – vilket i sin tur leder till att familjen blir utan pengar. Ken berättar om sin kamp mot myndigheterna:
– Polisen kom hit med en grävskopa och började fylla baksidan av huset med sand, men jag talade om för dem att jag hellre dör än flyttar på mig!

Ken har blivit erbjuden 4 000 dollar av regeringen för att flytta, men han säger att det inte på långa vägar räcker till att köpa mark och bygga nytt. En kvadratmeter land i denna del av Phnom Penh kostar 3 000 dollar.

På pappret har Ken rätt att bo kvar, precis som alla av landets medborgare som har bott på samma plats i fem år har rätt att bo kvar, men lagen följs inte. Landrätten upprättades i slutet av sjuttiotalet då de röda khmererna styrde, men under den tiden och under det efterföljande inbördeskriget var det många dokument som förstördes. I dag saknas det i många fall bevis på vem som äger vad. Nådastöten för den största delen av befolkningen som utgörs av fattiga som Ken kom 2001 när regeringen bestämde att den hade rätt att ta mark som ska vara till nya utvecklingsprojekt, ofta finansierade av utländska bolag. I fallet med Boeung Kak Lake är det ett lokalt bolag, Shukaku Inc, som täppt igen sjön och tagit över sammanlagt 133 hektar mark, vilket uppskattningsvis påverkat 4 225 familjer eller ungefär 20 000 människor. Shukaku Inc styrs av en politiker i det ledande partiet CPP (Cambodian People’s Party) och företaget vägrar precis som alla andra företag inblandade i ”landgrabbing” att svara på mediers frågor.

Landgrabbing är i dag ett stort problem i Kambodja och beskrivs ofta som baksidan på landets växande ekonomi. När utvecklingen går snabbt och det samtidigt råder brist på lag och ordning, och när korruptionen är utbredd som den är i Kambodja, så drabbas de fattiga. I siffror handlar det om 3 000 människor om året som får se sina hus rivna och sina marker bortryckta, eller upp emot en halv miljon människor hittills.

 Nu har människor emellertid börjat tröttna på orättvisorna; en av dem är Tep Vanny, som har tagit plats som ledare inom en aktiviströrelse som nyligen bildats i Village 22 på den norra sidan av den tidigare sjön. Hennes blick är stadig och 32-åringen tänker inte ge upp lokalbefolkningens kamp i första hand. 
– Vi protesterar varje dag när vi tillsammans går till rådhuset och visar de styrande vad vi tycker!

Protesterna ledde till att Tep blev arresterad i november förra året och fick sitta bakom galler i två dagar innan hon släpptes. Många av hennes vänner sitter fortfarande i fängelse och har blivit misshandlade av polisen. En av dem är Kung Chantaa.
– Jag blev slagen flera gånger i huvudet så att jag började blöda, och när vi kom fram till fängelset fick jag elstötar. De misshandlade mig under 48 timmar innan de släppte mig, berättar Kung och visar upp en bild på när hon och Tep blev arresterade, och forstätter:
– I det här landet finns det inget som heter mänskliga rättigheter, regeringen och de rika bolagen gör precis vad de känner för!

Givare och sanktioner

Världsbanken har uppmanat regeringen i Kambodja att stödja småskaliga inhemska jordbruk i stället för att arrendera ut marken, men detta har regeringen struntat i, och förra årets händelser med det ökande antalet markövertaganden ledde till att Världsbanken strypte sina donationer till Kambodja. Trots det ökar de årliga donationerna till landets regering, och Kina är det land som pumpar in de största summorna, samtidigt som man har ett bra samarbete med Kambodjas regering, följt av Japan, USA, Australien och Frankrike. NGO:n Global Witness kom 2007 ut med en rapport som visade att Kambodja styrs av en liten elit som säljer av landets naturtillgångar som skog, mineraler, olja och gas. Detta har lett till att Kambodjas ekologi på många håll håller på att haverera, och människor utan land eller någonstans att ta vägen blir tvungna att ta underbetalda jobb i plantagerna eller fabrikerna som hela tiden blir allt fler. Eventuella protester leder till att byarna utsätts för hårdare press och trakasserier och dess ledare hamnar i fängelse. 

Johan Augustin