Samtidskritisk blockbuster

RECENSION | Publicerad 2012-04-17

 Boksuccén har ”Hungerspelen” har flyttat till vita duken och blivit vårens stora filmhajp. Filmen imponerar med sitt höga tempo och skarpa samtidskritik.

Filmhjältinnan Katniss tar sin systers plats och deltar i Hungerspelen, ett gladiatorspel på en stor skogsarena som direktsänds i hela landet och är en dystopisk framtidsbild av USA. Där ska de strida till dess att bara en står på benen. Filmen ”Hunger Games” är en brutal sak med unga människor som målgrupp och det är i den profileringen som filmen verkligen sticker ut. Unga människor som dör är aldrig en trevlig syn och för att kunna nå så många tittare och komma förbi jobbiga åldersgränser har filmskaparna tvingats dra ner på blod och tortyrporr. I stället blir döden ett definitivt slut som inte är spektakulärt eller trollas bort som i en Rambo-film. Döden blir verklig.

Det blir stundtals svårt att ge ”Hunger Games” en rättvis bedömning. Å ena sidan kan man bedöma filmen som ren underhållning för ungdomar. I det avseendet är filmen riktigt bra. Det finns inte ett tråkigt ögonblick, den är snygg filmad, klippningen är vass och kostymerna är så där lagom skruvade som sig bör i en framtidsskildring. Å andra sidan kan man se filmen som en skarp social kritik och även där sticker den ut. En kritiker på en borgerlig dagstidning såg filmen och påmindes om nazismen. Förvisso är de totalitära inslagen i ”Hunger Games” värld otäcka; vakterna bär uniformer och folket lever bakom elstängsel. Där ser vi alltså några likhetstecken, men jag tror att det perspektivet är präglat av en marknadsliberal världsbild. Tar man på sig vänsterglasögonen blir ”Hunger Games” snarare en spegelbild av vår egen värld. De tolv distrikten blir symboler för centrum och periferi. Distrikt tolv där protagonisten Katniss kommer från utvinner kol och folket lever i armod i klass med ”nu äter jag kackerlackor för att överleva”. En gång i tiden var distrikten 13, men det sista gjorde uppror och jämnades med marken. Som straff för upproret tvingas varje distrikt skicka en pojke och en flicka till Hungerspelen.

Utan att på något sätt banalisera nazismens oförätter så är det snarast övertydligt att ”Hunger Games” är en mörk samtidssatir som ett direkt svar till de kraftigt växande klyftorna i västvärlden. Filmen väntas bli en stor blockbuster och böckerna den baseras på har sålt bra i flera år, inte helt olikt ”Twilight”. Jämförelserna har, något orättvist, haglat. ”Twilight” är präglad av den kristna högerns sexmoralism. Med övermäktiga män och en tjej som brottas med kärleken till dem. ”Hunger Games” är en historia om revolution, våld och moraliskt tveksamma situationer. Det är en film där tittarna tas på allvar och möts med respekt, övertydliga inslag skippas. Det känns skönt att kunna se film som är intresserad av att ge en samtidskommentar och samtidigt underhållas, bli rädd, ledsen och glad.

”Hunger Games” visar att man inte måste kolla på deprimerande Ken Loach-filmer för att uppleva en viktig och stundtals arg samtidsskildring. Filmen är den första i en planerad trilogi och visar ett samhälle i bojor och ett folk som är tuktat, men den visar också ett folk som tröttnat, som gör sig redo att räta på sina ryggar. Tyvärr har jag inte läst böckerna och vet inte om folket reser sig i slutet. Jag hoppas det. Kanske ska jag gå hem och läsa böckerna nu.

Bio – ”Hunger Games” går på din biograf nu.

John Antonsson

Fler texter av John Antonsson ›