Hacktivister i lustiga masker

ARTIKEL | Publicerad 2012-05-08

De talar med en datorgenererad röst på Youtube, bär Guy Fawkes-masker inspirerade av filmen och serieromanen ”V for Vendetta” och jagas av världens underrättelsetjänster. Frihet tittar närmare på fenomenet Anonymous.

Tunisiern Mohammed Bouazizi drömde om att köpa en varubil för att använda i arbetet som grönsakssäljare, det hade han arbetat med i sju år. Den 17 december 2010 slets hans levebröd från honom när en polis konfiskerade hans grönsaksvagn. Han lämnade scenen förnedrad och uppsökte de lokala kommuntjänstemännen för att klaga. De vägrade att träffa honom och bara en timme senare tände Bouazizi eld på sig själv och satte samtidigt ett helt lands hjärtan i lågor. Den folkliga ilskan som utbröt efter Bouazizis aktion blev så stor att diktatorn Abidine Ben Ali besökte den döende mannen för att stävja tunisiernas vrede. Han lyckades inte. Den 14 januari 2011 flydde Ben Ali från Tunisien och 14 år av diktatur var till ända. 

Men hur hänger det ihop med Anonymous? Vi tar det från början. 2004 startas bildsajten 4chan. Ett bildforum, eller en anslagstavla, där man möts av en bredd på diskussioner som går från avancerad matematik till animerad tentakelporr; här finns samma sorts otyglade extremister som på den svenska sajten Flashback. 

Här föds snart hackernätverket Anonymous. Egentligen är beskrivningen smått missvisande. För om man med ett närverk menar en bred grupp människor med liknande intressen som interagerar och håller en informell kontakt med varandra för att hjälpa varandra, då stämmer det egentligen inte. 

Anons, som de som ”tillhör” Anonymous kallas, är mer löst sammanslutna än så. Wired-reportern Quinn Norto var involverad i Anonymous under en tid. Också hon brottades med vad hon skulle kalla sammanslutningen, och det slutade med att hon valde att kalla det en kultur. Hackers finns bland alla Anons, men där finns också vanliga datanördar och aktivister. Hon skriver att: ”Anonymous är en gryende och liten kultur, men en kultur med en egen estetik och egna värderingar, konst och litteratur, sociala normer och produktionssätt, och till och med en egen dialekt.”

Anonymous är en av FBI:s måltavlor och Anons-hackarna är inte jättepopulära i Sverige efter att man hackat regeringens hemsida. Egentligen är det bisarrt när man begrundar att Anons mest av allt jagar så kallade ”lulz”. Lulz är ett slags vidareutveckling av lol, laughing out loud, på internetspråk. Lulz handlar enligt Norto om att skratta i stället för att skrika. Humorn blir ett sätt att peka på motsägelser, eller: ”lulz är skratt med smärta i”.

Anonymous föddes alltså på 4chan och levde för lulz, men snart växte det fram till något annat. På grund av Tom Cruise. En intern film från sekten scientologerna med den superkända skådespelaren läckte ut på internet, scientologerna hotade bland annat sajten Gawker med stämning om videon inte togs bort. Anonymous svarade med ilska, filmen innehöll viktiga lulz och behövde bevaras. Svaret var att attackera sekten och starta Project Chanology, Anonymous nätkrig mot Scientologerna. Året var 2008. Anonymous använde sig till stor del av klassiska spratt som att beställa en massa pizzor till scientologförsamlingar, attackera scientologanknutna hemsidor och busringa. Som synes ganska oskyldigt, men ur detta föddes ett engagemang bortom lulz. Här handlade det om att bekämpa dem som bekämpar yttrandefriheten samt ställa sig på de sektdrabbades sida. Project Chanology gick till slut så långt att man gick ut på gatorna och demonstrerade mot scientologerna över hela USA.  

Vi är tillbaka vid tiden när Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv. Kort därpå blockerade den tunisiska regeringen Wikileaks, och den 2 januari 2011 tillkännagav Anonymous aktionsgren AnonOps operationen OpTunisia. Man angrep den tunisiska regimens hemsidor med DDoS-attacker, som går ut på att man angriper hemsidor med stora mängder data och gör dem otillgängliga. Man lyckades till och med komma åt Ben Alis hemsida och där publicera ett brev riktat till det tunisiska folket. Snart hjälpte Anons aktivister att komma runt regeringens censur och smita förbi elektronisk övervakning. Man skickade också ett säkerhetspaket med följande meddelande: ”Det här är er revolution. Den kommer varken bli twittrad, visas på teve eller IRC:ad. Går du inte ut på gatorna är striden förlorad.”

Här är det på sin plats att göra en liten avstickare. För den som inte lyssnade på uppringningsmodemens melodier på det sena 90-talet är IRC ofta obekant, IRC, eller Internet Relay Chat, som det står för, är ett chattprotokoll som var väldigt populärt för några år sedan och används fortfarande flitigt av datanördar och hackare, inte minst bland Anons. Stora delar av kommunikationen Anons emellan sker via IRC, där finns olika kanaler där olika frågor diskuteras och aktioner planeras. 

Självklart finns det många som avfärdar Anonymous. Inte minst statsmakter och underrättelsetjänster som ser Anons som ligister och terrorister. Det finns också de som avfärdar internetaktivism på bredare grunder. En av dem är journalisten Malcolm Gladwell, författare till ”Den tändande gnistan: Hur små faktorer kan förändra världen.” I tidningen The New Yorker uttrycker han en allmän skepsis till slagkraften i digital aktivism och menar att det behövs större uppoffringar än så för riktig förändring. Han pekar på den amerikanska medborgarrättsrörelsen och den enorma organisation och offervilja som låg bakom de förändringar som skedde. Gilla-klick i alla är, men det är nog inte så Anonymous ska bedömas. För i fråga om uppoffringar så ligger Anons en bit från den vanliga gilla-klickaren.

Sedan den tunisiska hjälpaktionen har Anonymous aktivism breddats och spridits. Anons har arbetat med Occupy Wall Street-rörelsen, angripit Sveriges regering, mexikanska drogkarteller och polisen i Boston. 

Förra sommaren skrev Nato en rapport om Anonymous, där man slog fast: ”Anonymous blir mer och mer sofistikerade och kan potentiellt hacka känsliga filer hos regering, militär och företag.” Vidare skrev man: ”I dag sägs den här internationella gruppen av ad hoc-aktivister ha tusentals operativa och inga givna regler eller medlemskap.” 

Bara dagar efter att rapporten skrevs greps sexton Anons i USA; svaret kom snabbt och Nato angreps i sin tur av Anons-hackare. Det var första gången en statsmakt lyckades komma åt Anonymous. Sedan dess har Anonymous gått i en än mer decentraliserad riktning, deltagarnas kommunikation har flyttats till privata IRC-kanaler.  

När Anons grävt sig djupare i underjorden har räckvidden för deras ikoner ökat, speciellt efter att Anonymous under förra hösten började agera som en viktig, om än informell, pr-avdelning för ’Occupy Wall Street’. De har skapat bilder och filmer och spridit information om rörelsens mål”, skriver Anonymous-experten och antropologen Gabriella Coleman i tidskriften Triplecanopy. 

För att återanknyta till Gladwell. Självfallet gör Anons inte samma uppoffring eller tar samma risk som de som barrikaderar Homs, inte heller är rörelsen lika betydelsefull som de som gick ut på gatorna i Tunisien. Men när många av de grupper som traditionellt ställt sig på mänskliga rättigheters sida har svårt att hitta till de nya slagfälten, då måste någon annan ta dess plats. Samtidigt som Sverige tillåter Ericsson att sälja övervakningssystem till diktaturer sitter hackare och datanördar runt om i världen och funderar ut sätt att vilseleda samma system. 

John Antonsson

Fler texter av John Antonsson ›