KRÖNIKA | Publicerad 2012-05-14

Många av oss blir rädda så fort nationalekonomi kommer upp i politiska diskussioner. Anders Borg viftar med sina ekonomiska modeller och det blir tyst. Det här är ju veten­skap. Att hänvisa till ”ekonomi” har blivit synonymt med att hänvisa till rationalitet – frågan är bara hur rationella de modeller som i dag definierar vårt ekonomiska tänkande egentligen är.

När finanskrisen slog till hösten 2008 besökte den brittiska drottningen London School of Economics. De samlade experterna beskrev den pågående katastrofen. Drottningen såg förvånad ut: ”Varför såg ingen krisen komma?” undrade hon. Och det var en bra fråga. Gud uppfann ekonomer för att ge astrologerna ett bättre rykte, sa John Kenneth Galbraith som själv var ekonom. De modeller som dominerar vårt ekonomiska tänkande säger att människor är rationella, själviska och kalkylerande individer, skilda från omvärlden och från varandra.

När Anders Borg tänker sig att människor kommer att bli anställda och friska om de blir mer otrygga, är det denna syn han utgår från. Om du vet att din hushållsekonomi går åt skogen ifall du förlorar jobbet, då kommer du att få ett arbete. Helt enkelt eftersom det då ligger i ditt egenintresse att få ett arbete. Och du är ju rationell. Alla de egenskaper som människan sägs kännetecknas av i ekonomernas standardmodeller är egenskaper som vi i hundratals år lärt oss att associera till manlighet. Att vara rationell, distanserad, isolerad och styrd av egenintresse. Ekonomerna säger att detta bara är en slump. Fast det kan knappast stämma. För det får stora konsekvenser för kvinnor.

Den elvaåriga flicka som varje morgon går tio kilometer för att hämta ved till sin familj spelar stor roll för att hennes land kan utvecklas ekonomiskt. Men flickan är helt osynlig i BNP-statistiken. Hon räknas inte. Vad hon gör antas inte vara betydelsefullt för ekonomin. Eller för tillväxten. Att föda barn, uppfostra barn, odla trädgården, laga mat till syskonen, mjölka familjens ko, göra kläder åt släkten. Inget av detta räknas som ”produktivt arbete” i de ekonomiska standardmodellerna. Hur man än ser på marknaden bygger den alltid på en annan ekonomi. En ekonomi som vi sällan pratar om.

Adam Smith, nationalekonomins fader, skrev 1776 de berömda orden som skapade modern ekonomi: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter till exempel från ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan för att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Det var egenintresset som ställde middagen på bordet åt Adam Smith har vi fått lära oss, men stämmer det verkligen? För vem tillagade egentligen den där biffen? Adam Smith gifte sig aldrig. Nationalekonomins fader bodde större delen av sitt liv med sin mor. Hela livet tog hon hand om sin son, och hon är delen i svaret på frågan om hur vi får vår middag som Smith utelämnar. Marknader kan inte fungera effektivt utanför ett ramverk av kärlek, plikt och omsorg. Ekonomerna har alltid trott att man kan ta det för givet. Det är inget man behöver räkna på eller förstå. Eftersom det är något kvinnor alltid står för. Någon måste vara beroende för att ekonomerna ska kunna säga att människan är självständig. Någon måste vara självuppoffrande för att ekonomerna ska kunna säga att människan är självisk.

Någon måste tillaga den där biffen för att Adam Smith ska kunna säga att det inte spelar någon roll. Och denne någon är av någon anledning alltid kvinnan.

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›