Sopstation Ghana

REPORTAGE | Publicerad 2012-05-28

Sverige är världsbäst på att återvinna elektronik. Ghana är världens snabbast växande ekonomi. Så hur kommer det sig att tangentbord med bokstäverna å, ä och ö och trasiga hårddiskar från Stockholms stad ligger staplade på hög i utkanten av Accra, där föräldralösa pojkar slåss om illegalt dumpad elektronikskrot?

Det är den tid på året då den nordliga ökenvinden, harmattan, blåser ner sand från Sahara och lägger ett disigt filter över himlen i Ghana. Ändå är skillnaden markant bara en kvarts bilresa från huvudstaden Accras finanscentrum. Grådiset blir mer kompakt. Luften tyngre.

En väldig grönsaksmarknad breder ut sig längs vägen och drivor av cassava, tomater, ananas och torkad peppar fraktas omkring i en typ av plastlådor man sällan ser på andra marknader. Här finns de däremot i överflöd: tomma datormonitorer. Skalen av gamla uttjänta tjockskärmar som berövats på sitt innehåll. Dem man inte lastar varor i och bär på huvudet vänder man uppochner och använder som pallar att sitta på.

Marknaden tunnas ut något vid bron, där kvinnor säljer begagnade jeans för ett par kronor styck. De går åt, ofta i för stora storlekar, när barnen på tippen intill måste slänga sina gamla, stelnade byxor. Efter ett par veckors användning är de som stöpta i tungmetaller som inte går att tvätta bort. På andra sidan floden bolmar tjocka plymer upp och smälter samman i ett långsamt svävande rökmoln. Här, i Agbogbloshi, ligger en av Västafrikas största elektroniktippar. Hit kommer Europas datorer för att dö.

Det krasar under fötterna när Yaos flipflopsandaler trampar över skrotberget. Sulorna har slitits ned så att halva hälarna snart riskerar att landa rakt på de vassa skärvorna av sönderslagna vitvaror och teve-apparater. Han är 17 år men ser betydligt yngre ut där han går i utochinvänd t-tröja och för långa jeans, med blicken i marken, svepande över tyska tangentbord, danska dvd-spelare och en diskmaskinsdisplay av svenskt märke. Någon gång böjer han sig ner för att plocka upp ett litet kretskort till samlingen i sin fransade rissäck från Vietnam. Nu innehåller den små metallbitar, koppartrådar, kablar, kretskort. När han har fått ihop lite mer ska han väga in allt hos någon av männen som sitter under parasollen vid infarten till tippen, som i sin tur stöper om metallerna och säljer dem vidare. En del stannar i landet, men det sägs att mycket skeppas vidare till Kina.

En riktigt bra dag kan Yao tjäna 25 cedis, vilket motsvarar knappt hundra kronor. Men det är inte varje dag han har tillräckligt mycket skrot för att det ska bli värt att väga in det överhuvudtaget. Det han fått ihop hittills i dag skulle kunna ge honom tio kronor. Pengarna går till mat och kläder för honom och hans två yngre bröder. Det som blir över sparar han på ett hemligt ställe, för att någon gång kunna ta sig härifrån. Yao är bara en av cirka tvåtusen unga män, och en del flickor, som varje dag jobbar på tippen i Agbogbloshi. Många av dem kommer hit från de fattiga, torkdrabbade jordbruksregionerna i norr, i jakt på en inkomst till sig själva och sina familjer.

Genom att slå sönder datorer, teve-apparater och kylskåp kommer de åt åtråvärda metaller som bly, kvicksilver, järn och koppar. Men eldarna som bränner fram deras försörjning frigör dioxiner som tar närmaste väg rakt in i deras kroppar. Det svider i ögonen och Yaos röst är hes när han säger att han brukar ha problem med att sova. Huvudet värker ofta, men det har han vant sig vid. Tungmetallerna han dagligen andas in sätter sig i hans kropp och hans organ som fortfarande är under utveckling. Det är känt att höga dioxinhalter kan påverka hjärnan och nervsystemet, och ge beteendestörningar och cancer. Livet som ”asätare”, som pojkarna ibland kallas, blir ofta alldeles för kort.

För bara tio år sedan var det här en grönskande och viktig del av ekosystemet. Här fanns frisk mangroveskog, en levande sumpmark som filtrerade flodvattnet under dess resa mot havet och kor som betade på de omgivande ängarna. Miljöjournalisten Mike Anane växte upp i närheten och brukade fiska i floden som barn. Nu är den igenslammad, förgiftad, död. Han ser vad den giftiga röken gör inte bara med naturen, utan även med människorna på tippen som han ofta besöker.
Agbogbloshi är den största av flera elskrotstippar i landet, och att försöka stänga den skulle bara flytta problemet någon annanstans, menar regeringen. Det har däremot talats om att få till en flytt av den omkringliggande bebyggelsen.
– Det är ren bly de andas in här, varje dag. Förr eller senare blir de sjuka, men blyet gör dem också aggressiva. Du vill inte vara här när de här pojkarna bråkar, säger Mike Anane och skakar allvarsamt på huvudet.
Första gången han såg trasig elektronik anlända till Agbogbloshi var för nio år sedan. Då var det en lastbil till en tredjedel fylld med datormonitorer, teve-apparater och hushållsapparater. Nu kommer femhundra containrar per månad med elektronikskrot till hamnen i Tema, där en stor mängd illegalt gods gör entré i landet. Ghanas ekonomi har boomat de senaste åren, tack vare en långsiktig och stabil utveckling toppat med nya oljefyndigheter och höga priser på guld. Förra året var tillväxten den snabbaste i hela världen och en växande medelklass ökar efterfrågan på bland annat hemelektronik och bilar, samtidigt som en stor del av befolkningen lever i fattigdom. 
– Vi har inte resurser att kontrollera allt som kommer in till hamnarna i Ghana. Det är regeringarna i Europa som måste se till att det inte exporteras olagligt skrot hit. De måste ta det ansvaret, säger Mike Anane.

 Att exportera farligt avfall och elektronikskrot från industriländer till länder utan godkänd återvinningsindustri är ett brott mot Baselkonventionen. Ändå har det satts i system, och transporterna sker ofta under falsk beteckning som begagnade varor, ”second hand”, trots att de är trasiga. Det som fungerar har ofta kort livslängd och hamnar till slut på sopberget, där Mike Anane gör regelbundna rundor för att spåra sakernas ursprung. Han lyfter och vänder på prylarna, i jakten på märkningar. Ofta visar de sig komma från Storbritannien, inte sällan från skolor och andra offentliga förvaltningar. Frankrike och Tyskland är också vanligt förekommande, därefter nämns Sverige och övriga skandinaviska länder som flitiga exportörer. För några år sedan hittades hårddiskar från Stockholms stads utbildningsförvaltning på tippen i Agbogbloshi. Datorerna var av äldre modell och hur de hamnat i Ghana en gång i tiden kunde ingen som vid den tiden jobbade på förvaltningen säga. Klart är dock att flera svenska myndigheter vid olika tillfällen donerat datorer, som för en tid nått nya användare på den afrikanska kontinenten. Innan de skrotas på en tipp som den i Agbogbloshi.

Karin Wallén