KRÖNIKA | Publicerad 2012-06-26

Här i London där jag bor sedan april kan fastighetsmäklarna tydligen se eurokrisen krypa fram över de rikaste gatorna. När miljonärer från Grekland och Spanien börjar oroa sig för att deras hemländer ska tvingas lämna euron plockar de ut sina pengar. Vem vill ha dem i Grekland när eurogeddon kommer? I stället köper de dyra hus i London. En del fastighetsmäklare klagar: Fortsätter det såhär kommer hela områden i de finaste delarna av staden att bestå av tomma hus som ingen bor i. Det kommer att bli spöklikt.
London är en av de mest ojämlika städerna i västvärlden. Nyligen visades en tevedokumentär om Portland Road i västra London. I ena änden av gatan bor miljonärer och kändisar, i den andra några av Storbritanniens fattigaste människor. Och hela 60 procent av de ökade klyftorna beror på finansbranschen.

Det är banker och bonusar som dragit iväg. Alla andra har lämnats kvar. I efterhand är det svårt att förstå hur de socialdemokratiska regeringar som styrde landet från 1997 till 2010 kunde tolerera och rentav uppmuntra en finanssektor på steroider. Men då måste man förstå det brittiska klassamhället. När Tony Blair kom till makten i mitten av nittiotalet betraktades finansbranschen som något nytt och modernt. De som jobbade där hade visserligen mycket pengar men de kom inte från gamla rika familjer med stora gods, en realitet som fortfarande dominerar det engelska samhället. Det här var människor som själva jobbat sig upp, som ofta hade utländsk bakgrund och som rentav röstade på Labour. Dessutom gav de pengar till partiet.

Finansbranschen sågs som en del av det nya Storbritannien som det nya Labour ville vara med och bygga. Låt de där bankerna skapa tillväxt utan att vi lägger oss i, men låt oss sedan använda tillväxten till rekordstora satsningar på offentlig sektor. 850 000 nya välfärdsjobb skapades under Labours tretton år vid makten. Det var bra nog för att hålla de flesta på bra humör. Tills allt exploderade i den globala finanskrisen.
Storbritannien satt plötsligt med ett budgetunderskott på tolv procent och snart även med en högerregering glad att ha hittat en ursäkt att skära i välfärden.

De stora nedskärningar som premiärminister David Cameron genomfört har visserligen inte varit populära, men de har framställts som nödvändiga för ekonomin. Sedan kom vårbudgeten nu i mars. Finansminister George Osborne föreslog plötsligt en skattesänkning för de allra rikaste mitt i de värsta nedskärningarna. Då fick folk nog. Regeringen rasade i popularitet. Och framför allt: nya tillväxtsiffror visade att landet trillat tillbaka ner i en lågkonjunktur.

Detta var ju vad Labour sagt hela tiden. Att ja, vi måste komma till rätta med budgetunderskottet men skär man för fort och för hårt tar tillväxten skada. När jag knackade dörr i den brittiska valrörelsen för två år sedan varnade vi för just en sådan ”double dip recession”, alltså en dubbel lågkonjunktur. Det kanske inte var höjden av politisk kommunikation. De fattiga invånarna i östra London stirrade rätt oförstående på oss. Men nu har det alltså hänt. Och det är de som lider mest av det.

Labour har plötsligt fått vind i seglen. I lokalvalen i maj gick partiet fram stort. Än mer intressant var att det främlingsfientliga partiet British National Party i princip ut­raderades. Dåliga ekonomiska tider behöver med andra ord inte leda till framgång för främlingsfientliga partier och i Storbritannien har envetet kampanjande från den antirasistiska organisationen ”Hope not Hate” spelat roll.

Problemet för de brittiska socialdemokraterna är att de trots resultatet i lokalvalen fortfarande inte betraktas som ekonomiskt trovärdiga. Det enda som inträffat är att David Camerons regering nu inte heller gör det. Den stora frågan kvarstår: Om Storbritannien inte kan fortsätta vara lika beroende av finansbranschen som hit­­tills – vad ska tillväxten då komma ifrån? Det kan ingen svara på. S

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›