KRÖNIKA | Publicerad 2012-06-26

När min gammelmormor Lydia gick bort 2006 hade hon levt 86 år, merparten av dessa städade hon hemma hos välbärgade familjer i Nordnorge. Som ung gick hon från gård till gård i jakt på jobb, ibland fick hon vakta och sköta om djur eller sköta om hushållet. När hon var 60 år gammal var ryggen sedan länge utsliten och händerna fårade och valkiga. Trots det jobbade hon långt upp i 70-årsåldern.
När hon åt middag med oss andra satt hon, trots att vi ivrigt insisterade, aldrig vid själva matbordet. I stället åt hon under tystnad vid en utdragen skärbräda i köket. Så hade hon nämligen fått göra under tiden hon jobbade hemma hos andra familjer. Även långt senare neg hon djupt när någon välbemedlad gick förbi på gatan, eller hade ett ärende i kvarteret. Spåren satt i.

Hennes livsöde, som delas av en generation av människor också i Sverige, är berättelsen om det skiktade samhället. Det hukande och bugande kontra det befallande och välbärgade. Den tidens sociala koder drog en skarp linje mellan samhällslager, tillrättavisade varje ansats till social mobilitet. Men med socialdemokratins framväxt i Norge, Sverige och andra länder ritades samhället om. Med jämlikheten som främsta riktmärke skulle arbetsmarknadens hierarkier nedmonteras, människors möjligheter spridas och samhällets fattigaste lyftas ekonomiskt, socialt och kulturellt.

I sommar är det fem år sedan den borgerliga regeringen införde rut, avdraget för hushållsnära tjänster. I reportaget ”Bakom skurhinken” i det här numret av Frihet kan du läsa mer om hur retoriken om vita jobb och självständiga egenföretagare skapade ett nytt klassamhälle, med nya skikt och koder. Det är berättelsen om hur en medveten politik skapat villkor där rättslösa kvinnor (för det är kvinnor det handlar om) städar, håller efter och passar upp.

Den brittiske författaren Peter Fleming skrev en gång att ”arbete är det obehag man underkastar sig för att slippa annat obehag”. Frågan är hur långt den tesen går att dra? Vad händer i ett samhälle där människor tvingas jobba till vilket låga pris som helst, under vilka villkor som helst? Finns det någon gräns?
Läs, reflektera och reagera. I arbetslinjens bedövande antiintellektuella tidevarv är det viktigare än någonsin att plocka fram klass-, genus- och mångfaldsverktygen för att förstå vad som egentligen händer omkring oss.

Det är också lätt att få känslan av att saker och ting står på sin spets i år. Att det är nu det gäller. Valframgångarna för nazistpartiet Gyllene gryningen i Grekland understryker skakigheten i det europeiska projektet och får allt fler att kritisera EU i allmänhet och euron i synnerhet. Många menar att det finns två vägar att välja. Antingen går unionen mot mer mellanstatlighet, det vill säga lösare samarbeten mellan länder, och ökad nationell självständighet. Kanske till och med genom att helt droppa idén om en gemensam valuta- och räntepolitik. Alternativet är att EU:s marknad kompletteras med tydligare politiska verktyg, till exempel genom att ge europaparlamentet inflytande över skatter och välfärd på en europeisk nivå. Det vill säga mer demokrati och makt för den enskilde medborgaren. Jag föredrar det senare valet.

Svaret på finans- och skuldkrisens gordiska knut finns inte i hjärtlösa åtstramningar på bekostnad av unga, arbetslösa och pensionärer. Det är snarare för lite politik, för lite långsiktiga investeringar, som på allvar hotar det demokratiska kittet i Europa.

Som en relief till en turbulent tid river rättegången mot Anders Behring Breivik upp sår bland drabbade, anhöriga och medmänniskor. Den cyniske högerextremisten mördade sammanlagt 77 människor och har för alltid ställt frågan om det mänskliga värdets bräcklighet på sin spets. Med den direktsända rättegången väcks liknande frågor som efter det bottenlöst mörka dådet förra året. Skulle något liknande kunna hända i Sverige? Vad blir priset för demokratin?

I det här numret av Frihet får du möta AUF:aren Viljar Hanssen, som sköts i huvudet av Breivik den där julidagen på Utöya förra året. Hans berättelse är en påminnelse om varför det politiska engagemanget för mångfald och likaberättigande är viktigare än någonsin. Liksom varför våldets agenter aldrig får tysta en generation av människor som tror på ett annat samhälle.

Daniel Mathisen

Fler texter av Daniel Mathisen ›