KRÖNIKA | Publicerad 2012-06-26   1 kommentar

I fyra och en halv minut ser man hur kameran långsamt smeker den nakna mannens ytterst vältränade överkropp. Hur varje muskel och svettdroppe zoomas in. Mannen själv tittar förföriskt in i kameran, slickar sig om läpparna och sjunger rader som: ”I’d love to make you wet”. Mannen heter D’Angelo, året är 2000 och med den osande heta musikvideon till låten ”Untitled (How Does It Feel?)” görs han till ett större sexobjekt än de flesta andra manliga artister före honom. Den då 26-årige D’Angelo, som redan innan hade hyllats som en av modern souls främsta nya artister, blev nu en stjärna på riktigt. Eller snarare mer av en sexgud. För D’Angelo skulle snart inse att rollen som sexobjekt allt mer skulle överskugga hans artistskap.

Musikvideon gjorde nämligen att människor nu var mer intresserade av att se hans perfekta muskler än att lyssna på hans musik. I juninumret av magasinet GQ beskriver han hur konsertpubliken brukade skrika att han skulle ta av sig tröjan. Vid ett tillfälle kastade en kvinna till och med pengar på honom för att han skulle visa sexpacket. Den gången fick D’Angelo nog och kastade tillbaka pengarna i hennes ansikte. För inte fan var han någons strippa. Men oftast gav han ändå publiken vad de ville ha. Ibland lät han dem till och med vänta så att han skulle hinna göra sit ups innan konserten. När turnén väl var över hade all denna press blivit så stor för D’Angelo att han valde att fly från både musiken och offentligheten. Det var en flykt som skulle vara i över elva år. I stället för att sjunga började han med tunga droger och gick medvetet upp över 130 kilo i vikt. Allt för att slippa vara den där sexguden längre. 
 
Få människor vill bli reducerade till sexobjekt om det innebär att allt annat de är och gör inte längre räknas. Det var så D’Angelo kände när hans fans var mer intresserade av att se hans magmuskler än att höra hans låtar. Hans historia är ovanlig då män sällan berättar om sådana här erfarenheter, men för kvinnor är den här sortens sexualisering knappast något nytt. Kvinnor påminns ständigt av samhället, och av enskilda män, att en av deras viktigaste uppgifter som kvinnor är att vara attraktiva. För kvinnor är denna sexualisering vardag, medan det för D’Angelo räckte med några månader av det för att han skulle falla sönder och skaffa sig både missbruk och övervikt. Som tur var kunde han, eftersom han är man, fly från det specifika sammanhang som begränsade honom till ett sexobjekt. Kvinnor däremot har betydligt svårare att göra det då sexualiseringen av dem är en del av en patriarkal ordning som genomsyrar hela samhället.

Även om D’Angelos erfarenheter är förjävliga, så kan jag samtidigt inte låta bli att se något positivt i att män objektifieras på liknande sätt som kvinnor. Jag tror nämligen att det är det mest effektiva sättet att få män att verkligen inse bördan av den sexualisering som kvinnor utsätts för varje dag och få dem att vilja göra något åt det. Kanske kan det även leda till att män blir bättre på att prata om hur normer, ideal och sexualisering påverkar dem. Kvinnor har ju på grund av att de är mer vana vid att bli objektifierade även utvecklat sätt att diskutera det. Män däremot, är enligt mansrollens logik, obekväma med att yttra att de lider av osäkerheter kring sina kroppar och hur andra ser på dem.

Jag kan bara hoppas att det förändras och att D’Angelos berättelse kan inspirera.

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›