Alla kan inte bli Zlatan

Z latan har blivit symbolen för att man kan lyckas trots en tuff bakgrund. Att det går att bryta sig loss från sin bakgrund bara man kämpar tillräckligt hårt. Den berättelsen är en fälla. Tvärtom, kan det snarare vara så att symbolen Zlatan är bidragande till att hålla unga killar tillbaka?

Nyligen tog jag mig tillslut till bion för att se ”Jag är Zlatan”, filmen om killen från Rosengård som tog världen med storm. Utöver mig satt det två tjejer i biosalongen, det förklaras förmodligen bäst med tiden jag bokat: klockan 12:20 en solig söndag, men för mig ändå en värd prioritering.

Berättelsen har jag hört förut, men fortfarande en mäktig upplevelse på storskärm.

Uppvuxen i ett område där de flesta aldrig åkt på utlandssemester, med två skilda föräldrar som på sina håll kämpar för att skrapa ihop tillräckligt att klara sig. Där kriget på balkan lägger sig som en skugga över pappans mående. 

Tränarna stör sig på hans beteende. Med stulna cyklar tar han sig till träningarna. Familjerna till medelklassbarnen i Malmö FF:s akademi vill att han ska portas. Trots det är det han som sedan kommer att bli den mest framgångsrika svenska fotbollsspelaren någonsin. 

Jag blev Zlatanfrälst runt hösten 2012. Jag var precis nydumpad och självförtroendet var något naggat i kanterna. Och så köpte jag en bok om en kille som sa att han var bäst, även om många inte trodde på honom. Sedan stod han som herren på täppan, hatarna fick backa och han kunde håva in priser efter priser. En krigare.

Det fanns inte en match med PSG (fotbollslag i Paris där Zlatan spelade 2012-16) jag missade under den perioden, streamade från illegala sajter med taskig bildupplösning. Ni fattar. 

Det är svårt att inte beundra Zlatan och den resa han har gjort. Men hur fantastisk hans berättelse än må vara är det inte den som är lösningen för de som kommer från tuffa förhållanden.

Bilden som målas upp är att sättet att lyckas på är genom att bli extremt framgångsrik. Vissa drömmer om att bli som Zlatan, andra om att bli som Elon Musk. Aktiesparande har ökat explosionsartat bland unga grabbar, i sig inget dåligt, men talande för tidsandan.

I USA pratar man om den amerikanska drömmen. Vem som helst som bara satsar rätt kommer kunna ta sig till toppen. Den bilden har fått fäste även här. Det är inte sant i USA och det är inte sant i Sverige. Någon enstaka person kommer göra den resan. Men det är inte en realistisk väg framåt för de allra flesta.

Det som faktiskt är möjligt; att klara skolan, fixa en yrkesexamen eller läsa vidare är det dock allt för många som misslyckas med. Runt 15% fixar inte ens behörighet till gymnasiet. Värst är det för killar med invandrar- eller arbetarklassbakgrund. 

I grunden handlar det om ideologi. Tanken att om en person lyckas slå sig fri från sin bakgrund så kan andra göra det, är en nyliberal utopi. Framgångsexempel kan förvrängas till en anledning att inte driva på för ökad jämlikhet. Det går ju ändå!

Man ska inte behöva vara Zlatan Ibrahimovic för att leva ett bra och meningsfullt liv man kan känna sig stolt över. Det finns något fint över att ha ett yrke man trivs med och vara nöjd så, vi värderar det på tok för lite idag. Sedan är det politikens uppgift att faktiskt säkerställa att det ska räcka. 

Det finns orättvisa förutsättningar från start i livet, politiken kompenserar inte det tillräckligt. Men trots att systemet är riggat är skolan fortfarande ett säkrare kort än vad oddsen är för att bli nästa Zlatan.