Är arbetarepartiet tillbaka?

U nder Socialdemokraternas 41:a partikongress kunde man märka av ett skifte. I flera tal av ledande företrädare slogs det fast vem det är som partiet faktiskt företräder – vanligt folk som varje dag går till ett arbete och lever på den lön de får ut.

Stefan Löfven lämnade uppdraget som ordförande och höll kanske sitt bästa tal någonsin. Han lyfte också något som allt för ofta saknas i den svenska debatten. Är möjligheten att göra klassresa verkligen målet för det jämlika samhället?

– Att vara arbetare ska inte innebära att man lever i fattigdom, sliter ut sig eller är rädd att dö på jobbet. Man ska kunna leva gott och känna trygghet, sa han.

Alla behövs och fyller en viktig funktion, det gäller såväl undersköterskan, byggnadsarbetaren och svetsaren som statsministern.

Kampen för vanliga människor genomsyrade också den nyvalde partisekreteraren Tobias Baudins tal. Baudin som kommer direkt från uppdraget som ordförande för Kommunal, fackförbundet som organiserar hundratusentals välfärdsarbetare och kämpar för att medlemmarna ska få bättre villkor.

Magdalena Andersson pratade om en klimatomställning som ska vara rättvis. Den gröna omställningen behövs, men det ska inte vara något ”fuskbygge”. Rimliga villkor och bra förutsättningar ska gälla för de som bygger om Sverige till framtidens klimatanpassningar. Fokus ligger inte på förbud och straffskatter som drabbar vanligt folk.

Det här är, från den som kan sin historia, inget annat än klassisk socialdemokratisk retorik. Partiet är sprunget ur arbetarrörelsen och rötterna är fortfarande starka. Men att i princip alla partiföreträdare med sådan tydlighet lyfter de perspektiven är välkommet.

Kanske beror det på att stödet för S inom LO-kollektivet minskar. Ett nödvändigt uppvaknande bland partiföreträdare. Men det sitter också i sossarnas DNA, och det märks bland ombuden. Människor som går upp och pratar om sin verklighet från arbetsplatser och berättar om hur dagens Sverige faktiskt ser ut.

Socialdemokraternas stora styrka historiskt är att de till skillnad från många andra partier är ett intresseparti för löntagare. Det har funnits en vilsenhet kring den rollen ända sedan budgetsaneringar och nedskärningar på 90-talet.

Socialdemokratiska företrädare gick från ledande poster till de privata vinstdrivande aktörernas lobbyorganisationer. Det tog också lång tid innan man ens vågade ifrågasätta ett system där skattepengar riktade till välfärden gick rakt ner i fikan på opportunistiska riskkapitalister.

Den politiska osäkerheten kändes nu väldigt avlägsen.

Partikongressen har fattat beslut om att hålla fast i en migrationspolitik som ligger i linje med vad folk vill se och vad Sverige klarar av. Man har lagt huvudfokus på väljarnas viktigaste fråga: att knäcka gängkriminaliteten. Alla socialdemokratiska politiker ska prioritera att bryta segregationen.

Välfärden ska få de stora investeringar som den är i skrikande behov av. Klimatomställningen ska ske genom gröna industrier och nya jobb med bra villkor.

Politiken är nära det människor tycker men den svarar också på de utmaningarna Sverige står inför. Något som ofta går hand i hand.

Utmaningen framöver ligger i att ta partikongressens ord och politik till konkret handling. Våga stå upp för och kommunicera den fastslagna migrationspolitiken som rivit upp så starka känslor internt.

Alla socialdemokrater måste visa sig förtjänta av väljarna i LO-kollektivet. Magdalena Andersson ville se kommunalråd svettas! Jag håller med. De ska svettas över pressen från den socialdemokratiska rörelsen att Sverige måste bli tryggare och att vanligt folks ekonomi ska gå ihop.

Löntagare ska känna sig trygga i att en röst på Socialdemokraterna faktiskt innebär att deras intressen sätts först, annars kommer partiet bara fortsätta det sluttande väljarstöd som man sett de senaste decennierna.

Alltför skadliga eftergifter till C och MP i frågor där väljarna tycker något helt annat kan också bli en bromskloss. Att man inte kan få precis som man vill hör politiken till, men på de punkter som Magdalena Andersson pekat ut som viktigast kan partiet inte vika sig. Satsningar på välfärd, trygghet, rimlig klimatpolitik och fortsatt restriktiv migrationspolitik kan inte kompromissas bort.

Lyckas man är det mycket som talar för att framtiden vilar i arbetarepartiet Socialdemokraternas händer. I alla fall mer än på mycket länge.

Det är den känslan jag tar med mig efter att i 5 dagar följt kongressen i Göteborg. Om lite mindre än ett år vet vi om den stämmer.