Brist på internationell solidaritet sviker uigurerna

V i glömmer aldrig, aldrig igen.
Starka ord, men som med tid visat sig inte vara lika handlingskraftiga. Vi har fått höra dessa ord många gånger, för många gånger.

Just nu, världen över, rapporteras det dagligen om orättvisor. Det mediala intresset fortsätter växa, samtidigt upplever vi en tystnad. Denna tystnad menar vi uppstår när det inte är lika aktuellt att yttra sig om orättvisan. Uigurernas utsatthet är ett levande bevis på detta.

Nordväst om Kina ligger den autonoma regionen vid namn Xinjiang, varav regionen till stor del består av den muslimska minoriteten uigurer. Denna minoritet har under en lång tid levt under förtryck av den kinesiska diktaturregimen. Trots denna vetskap menar Kina att de existerande lägren är omskolningsläger för utbildning specifikt menat för individer som begått brott och ska avradikaliseras.

Det som dessa lägren egentligen utvecklats till är ett systematiskt arbete för att tvinga uigurerna att frånsäga sig islam genom psykisk och fysisk tortyr.

Kunskapen om etniska rensningar och dess existens finns, dock kvarstår bristen på reaktioner från omvärlden. Detta är något vi sett innan och just nu befarar vi att samma sak kommer ske i denna etniska utrensning som pågått för lång tid.

Vad som sker i Kina just nu är inte nytt, under decennier har det implementerats begränsningar gentemot uigurernas rätt att utöva sin religion. Dessa begränsningar har därefter utvecklats till koncentrationsläger.

Det vi bevittnar är en avsaknad av internationell solidaritet. Det mediala intresset kring denna fruktansvärda verklighet är inte behövlig om vi inte väljer att därefter agera.

Idag är antalet internerade i dessa koncentrationsläger en svåråtkomlig siffra. Detta beror främst på att kinesiska myndigheter valt att förbjuda organisationer såsom FN samt internationella människorättsaktivister från att besöka dessa lägren. Den enda tillgängliga information omvärlden mottagit är vittnesmål från fångar som lyckats rymma.

Det kan inte tolereras att länder hindrar internationella instanser från att få insyn, speciellt inte när det kommer upp massvis med vittnesmål om en rådande etnisk rensning.

Vi anser att bristen på internationella fördömanden ligger i den normalisering som fortsatt växa inom begränsningar i de mänskliga rättigheterna och i den nya främlingsfientliga retoriken. Men det ligger även på oss, främst genom att inte låta en avsaknad från ett medialt intresse leda till att vi själva inte lyfter upp vad som sker just nu i Kina.

Vad som sker är en form av etnisk rensning som måste fördömas. Här i Sverige måste vi våga fördöma och våga ställa krav på förändring. En neutral inställning till detta innebär per automatik att man tolererar en inskränkning i de mänskliga rättigheterna, precis som under andra världskriget. Med en neutral inställning menar vi inte på att en ska äventyra med alliansfriheten, snarare handlar det om att tydligt ta ställning och få uigurernas röst hörda, inte nertystade.

Vi glömmer aldrig, aldrig igen. Detta är ord som inte längre får vara betydelselösa. Det måste ske en förändring i vårt förhållningssätt kring uigiernas förtryck, specifikt på normaliseringen och bristen på ställningstaganden. I Sverige måste vi visa en internationell solidaritet och inte tillåta de auktoritära krafterna att inskränka de mänskliga rättigheterna.

Vi kan inte acceptera att ännu en etnisk rensning sker framför ögonen på oss och därmed tillåta historien upprepas.

Hanna Jokel är socialdemokratisk debattör
Leith Al-Bayati är ordförande för SSU Centrum i Malmö