En månad efter branden
Sorgen präglade hela Sverige den dagen. Men Norrbotten, och särskilt förstås Älvsbyn i synnerhet, sörjer än. Kata Nilsson skriver för Frihet om Älvsbyn en månad efter branden på Polarbröds fabrik.
S nart har det gått en månad sedan branden på Polarbröds fabrik i Älvsbyn. Det kan kännas ointressant och inte särskilt aktuellt att skriva om det nu, en månad senare, men det är just av den anledningen det behövs.
Den dagen var sorgen överhängande. Branden tog närmare ett dygn att släcka, polisen stängde av infartsvägarna till byn, och kommunen meddelade samma morgon att alla förskolor och skolor i byn skulle hållas stängda. Därtill uppmuntrades folk att hålla sig instängda i sina hem och stänga av ventilationen.
Dessa åtgärder berodde på att det inte gick att utesluta att farliga gifter kunde spridas, vilket senare visade sig vara lugnt. Men alla de sakerna, utöver att fabriken som så många arbetar på och som är ett av byns mest kända varumärken brunnit ner, gav en rejäl känsla av domedag.
Sorgen präglade hela Sverige den dagen. Men Norrbotten, och särskilt förstås Älvsbyn i synnerhet, sörjer än. Det blir väldigt påtagligt när det är så nära. Dagen innan branden var jag och min partner i byn för att gå på dop för min svägerskas unge. Det är konstigt att dagen efter vakna till riksnyheten att fabriken bara någon kilometer ifrån den kyrkan brunnit ner.
I fabriken arbetade strax under 300 personer. Nu är samtliga varslade. 300 arbetstillfällen upp i rök.
Jag bor i Piteå, en medelstor stad längs norrlandskusten. Älvsbyn, som alltså ligger fem mil inåt landet, är en mycket mindre ort än Piteå och min partner har stor del av sin familj där. Något som dock Piteå, Älvsbyn, och så otaligt många andra orter runt om i landet ändå har gemensamt är att det ofta finns en viss industri, eller rentav ett enda företag, som dominerar den lokala arbetsmarknaden.
Industristäder, gruvsamhällen, och bruksorter, har alla det gemensamt att kommunens identitet är väldigt starkt kopplad till företaget eller industrin där så många av invånarna jobbar. Händer det företaget något så kommer hela befolkningen att indirekt drabbas.
”Det var ju tur att ingen skadades i branden. Men tänk på alla de som blivit utan jobb nu. Klädbutiken hade ju precis nyöppnat. Nu vet man ju inte hur mycket folk kommer kunna handla där” sa min kompis som bor i Älvsbyn häromdagen, och satte fingret på det lilla i det stora när vi pratar arbetsmarknad och ekonomi.
I fabriken arbetade strax under 300 personer. Nu är samtliga varslade. 300 arbetstillfällen upp i rök. Det är inte mycket ur ett stockholmsperspektiv, men varenda bruksort runt om i landet kan förstå den tragedin. Om du inte själv är drabbad har du en familjemedlem eller vän som är det. Hade man applicerat antalet arbetstillfällen per capita hade det motsvarat drygt 30 000 jobb i Stockholm.
Det perspektivet saknas alldeles för ofta när vi diskuterar arbetsmarknadspolitik i allmänhet. Vi gillar att prata siffror, såhär och såhär många fler eller färre är i arbete. Men landsbygdspolitiken, näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken måste vara tätt sammankopplad för att vi ska ha ett Sverige som håller ihop. Medias enorma stockholmsfokus har bidragit till splittringen mellan stad och land, men politiken behöver inte följa det spåret.
Trollhättan och SAAB är ett bra exempel, där (den då moderatstyrda) regeringen mitt under den ekonomiska krisen hade chans att rädda tusentals arbetstillfällen men lät bli. Väljarna i Trollhättan straffar än idag Centerpartiet för det, även om det på riksplan kanske glömts bort.
Det är inte ofta riksmedia rapporterar från vår del av landet, och när det sker är det gamla nyheter redan dagen efter.
En brand är inte ett resultat av ett politiskt beslut. Det är en fruktansvärd olycka. Men det betyder inte att politiker inte behöver bry sig, och det visade Sveriges regering i denna stund. Statsminister Stefan Löfven (S) och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) kom på besök i Älvsbyn strax efter branden. Även landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) och näringsminister Ibrahim Baylan (S) uttryckte kondoleanser. Det kan tyckas fånigt men det spelar roll.
För utöver sorgen ortsbefolkningen i Älvsbyn just nu känner över en nedbrunnen fabrik, och oron över arbetstillfällena, finns alltid rädslan över att tragedin ska glömmas bort på riksplan. Det är inte ofta riksmedia rapporterar från vår del av landet, och när det sker är det gamla nyheter redan dagen efter. Då är det viktigt att regeringen lyfter detta, om än det är för att beklaga sorgen. För det visar förståelse för hur viktigt vartenda arbetstillfälle är utanför Stockholm.
En stark arbetsmarknad betyder inte ”bara” att ha ett jobb att gå till. Det handlar om att veta att det finns andra jobb att gå till om man blir arbetslös, att det finns möjlighet att byta jobb om man känner för att prova något nytt, och att veta att man inte kommer vara tvungen att flytta sekunden någon av de tidigare nämnda situationerna uppstår. Alla mindre industristäder och bruksorter har alltid den överhängande faran, och därför krävs det att vi i Sverige har en regering som förstår dessa samband för att garantera en stark arbetsmarknad även utanför storstadsregionerna.
I helgen var jag återigen på besök i Älvsbyn. Det har som sagt gått en månad och röken har skingrats men i Älvsbyn är tragedin långt ifrån bortglömd. Stämningen i byn går att ta på. Och jag tror att varenda bruksort i landet kan förstå oron.
Kata Nilsson är 27 år gammal och politisk redaktör på Piteå-Tidningen