Gängkriminaliteten gör alla otrygga

S kjutningarna i Sverige rör sig oftast om uppgörelser mellan rivaliserande gäng,  även om det hänt att oskyldiga träffats. Men man ska inte underskatta vad som händer med människors känsla av trygghet och säkerhet när kriminaliteten tar sig ut från skuggorna och in i de offentliga miljöerna.

Jag har själv fått uppleva det. Den här texten är ett försök till att berätta om hur det är att åka tåg med folk som egentligen borde sitta inspärrade.

I höstas besökte jag en vän i en mindre svensk stad. Sent en fredagskväll tog jag sista tåget tillbaka till Stockholm. Flera på tåget hade haft en trevlig fredagskväll, några var säkert påväg hemåt, andra påväg till Stockholms nattliv.

Själv lyckades jag hitta en tom vagn med lugn och ro. Skönt. Med undantag för de som kom för att gå på toaletten jag delade vagn med och försökte knuffa upp dörren med den tydliga skylten: tillfälligt avstängd.

Tills två män kom och satte sig hos mig, en bredvid, en mittemot. Visst, det var lite irriterande att inte få lyssna på musik ifred men folk får sätta sig vart de vill. De luktade som man gör efter att ha fått i sig lite för många burköl och ville hellre prata med mig än med varandra. Jag fick stänga av musiken. 

Plötsligt började de lägga ut linor på sina spruckna mobilskärmar och rulla ihop en sedel. Vi satt trångt och lite av det vita pulvret spilldes ut. Ingen personal kom och kollade min biljett, och hela resan gick till att lyssna på hur en av dem skröt om farlig han var. Den andre på sätet bredvid mig, lite för nära för att vara bekvämt.

Alkohol, knark och kriminella män tenderar att vara en dålig kombination. Jag gjorde några försök att ta upp telefonen och försöka fly in i min ensamhet igen, men då blev stämningen aggressiv. Försökte jag filma? Nej, den fick åka tillbaka ner i fickan. Avväpna den irriterade blicken med ett forcerat leende.

Resan tillhörde en av mina mindre väl spenderade timmar i livet. När jag klev av noterade jag vad som såg ut som kokain på mitt vänstra ben, en liten vit fläck mot svarta byxor, en påminnelse om att jag faktiskt inte hade inbillat upplevelsen. Värre än så blev det inte, men känslan av att inte ens ett SJ-tåg är en trygg plats satt kvar ett tag.

Kanske finns det de som tycker att det här faller inom ramen för vad som man ska acceptera. Må så vara. Men att åka tåg, även runt 23 en fredag, ska vara en rätt händelselös upplevelse är enligt mig inte för mycket begärt. En 13-åring eller 85-åring ska kunna resa utan att behöva vara rädd för att få vifta bort kokain efter resan.

Gängkriminalitet är mest farlig för de som är inne i skiten. Men det betyder inte att det bara kan ses som en isolerad fråga om konflikter mellan knarklangare. För det är mer än bara deppiga tidningsrubriker. 

Organiserade brottslingar som inte är rädda för konsekvenser och som dessutom vågar begå kriminella handlingar i offentliga miljöer tvingar alla till anpassning.

Att höra skotten från en skjutning på avstånd, stöta på knarklangare på öppna platser eller behöva ta en omväg runt polisens avspärrningsband för att komma hem skapar en känsla av otrygghet för alla.

Jag förstår att människor inte vill acceptera det.