
Opinion
”Kanske har centimeter av tystnadskultur raserats”

#MeToo fyller två år som politisk rörelse. Mycket har förändrats, medan andra saker ter sig misstänkt likadant. Josefine Helleday skriver en minnesruna över rörelsen och ser bland annat att det krävs två år för att hinna bli utfrusen och sedan förlåten.
I dag har två år gått sedan Metoo-uppropen briserade. Miljontals kvinnor världen över hashtaggade bekräftelse om erfarenhet av sexuella trakasserier eller övergrepp. Ett trettiotal följande under-upprop inom olika yrkeskategorier i Sverige skapades – däribland de politiskt förtroendevaldas #imaktenskorridorer.
Två år har gått och jag sitter på en svettig buss och scrollar Instagram när reklam för musikduon Klara & Jag dyker upp.
De har just släppt en ny låt, tydligen författad redan i oktober 2017, men med avvaktad release.
Jag lyssnar.
Armen runt min midja, var det något jag frågade dig om?
Viskar i mitt öra, “jag kommer att få dig någon gång”
Akta dig, le aldrig för mycket, har jag hört sedan jag var liten
Noga med att lära mig tricken, men är trött på den här skiten
Kanske borde varit mer nykter, aktat mig för trasiga lyktor
Klichéartade formuleringar, aningen cheesy men som vanligt tvingas jag återuppleva mina egna minnen av “oönskad intimitet”, som en klok och numera mycket sörjd (an)ständig sekreterare uttryckte det.
Minnen som utspelat sig i rörelsen, i politiken som jag älskar villkorslöst.
Det där deltagandet på ett av de första sammanhangen med äldre fritidspolitiker. En vålnads hand längs ryggraden och kommentaren om att “äntligen ha någonting att fästa blicken på”.
Det där sms:et från någon med mycket att förlora om att “inte anmäla något, va?” och om en upplevelse i strid med verkligheten.
De där gångerna framför skärmen, i mejlkorgen eller hemliga Facebook-trådar, läsandes om vad ens vänner, yngre medlemmar och äldre kvinnliga förebilder blivit utsatta för genom åren.
Kunde vissa politiska segrar härledas till hot om att annars sprida lättklädda bilder och skulle kursgårdar plötsligt betraktas som brottsplatser?
Männen som förlorade sitt utrymme i bästa sändningstid skriver bästsäljande biografier i dag
Med Metoo kom intensiva månader.
Människor fick lämna positioner, planerade tv-program lades på is.
Fackeltåg löpte genom landet, Svenska Akademien splittrades. En pressetisk diskussion tog fart liksom polariseringen i sociala medier.
Det blev tidvis svårt att vara en god feminist och samtidigt vilja värna rättsapparaten. Metoo kidnappades till viss del av folkdomstolar i enskilda fall framför kraften i magnituden och strukturen. Utan att ta rättsvidriga beteenden i försvar bör det emellertid betraktas som det tydligaste symtomet på kvinnors upplevelse av att rättssystemet inte stod på deras sida.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen gav oss en uppdaterad sexualbrottslagstiftning med krav på samtycke och oaktsamhetsrekvisit, som redan utmynnat i ny praxis.
På olika plan i den politiska organisationen inrättades grupper för att hantera metoo-ärenden och frågorna har tagit större plats på seminariedagordningarna runtom i landet.
Synliggörandet har varit framgångsrikt.
Men männen som förlorade sitt utrymme i bästa sändningstid skriver bästsäljande biografier i dag. Han som inte blev aktuell för riksdagslistan har börjat dyka upp i politiska sammanhang igen. Medan kvinnorna, vars metoder inte ens var rättsvidriga, funderar på om det kollektiva förlåtandet beror på en mentalitet om att tiden läker alla sår. Eller om det är så att ingen längre tror på henne.
Kanske har centimeter av tystnadskultur raserats
Jag är, trots allt, övertygad om att medvetenheten har ökat om innehållet i ryggsäckarna som kvinnor i såväl organisationen som i övriga samhället bär.
Kanske har vi blivit mer försiktiga med att geniförklara män som faktiskt har för vana att öppet bete sig som as. Kanske har det blivit synonymt med uppoffring att försvara dessa.
Kanske har vikten av att inte vara en sexistisk tölp blivit ett än mer viktigt kriterium när folk föreslås till politiska uppdrag.
Kanske har centimeter av tystnadskultur raserats och kanske har en bitvis raserad tystnadskultur givit fler konkreta exempel att slå ned på.
Idag den 15 oktober 2019 har två år gått sedan Metoo-uppropen briserade.
Historien har lärt oss att det kan ta två år att frysas ut och förlåtas.
En hyfsat hanterbar tid jämfört med att leva med minnen av övergrepp resten av sitt liv. Det är många kvinnor som har det så. Därför måste vi fortsätta säkerställa att frågan om sexuella trakasserier och övergrepp stannar på dagordningen.
Det förebyggande arbetet måste även fortsättningsvis prioriteras högt. Kulturen där vi säger ifrån istället för att vända bort blicken måste främjas. Vi ska vara förändringen vi vill se och utfästa en god arbetsmiljö där fokus kan läggas på arbetet för ett jämlikt och jämställt samhälle.
En man kan äntligen får något att fästa blicken på i sin egen spegelbild i kaffet på krismötet. En annan man kan, istället för att sms:a tjejer om huruvida de tänker anmäla hans övertramp, skriva in numret till valberedningen och avsäga sig sina uppdrag eftersom de inte är förenliga med hans värdegrund.
Josefine Helleday är skribent och förbundsstyrelseledamot i SSU.
Du kanske också gillar
-
Det handlar om Horace
Lotta Ilona Häyrynen
-
Kampen för #MeToo och HBTQ-rättigheter på kinesiska Twitter
Redaktion
-
Därför är vi inte förvånade över danskarnas inställning till Metoo
Redaktionen