Marknadsargumentet funkar inte på skolmarknaden

F riskolor debatteras just nu flitigt inför valet 2022. Den stora frågan gäller huruvida friskolor ska kunna gå med vinst, och om delar av denna vinst ska kunna delas ut till aktieägarna. Argumentet för detta är relativt enkelt: Skolan blir bättre om den utsätts för marknadseffektiviseringar, och marknadseffektiviseringar förutsätter bland annat att det går att dela ut vinst. Detta basuneras dagligen ut av framförallt Moderaterna, Liberalerna, och Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro.

Jag tror på marknadseffektivitet. Varor och tjänster blir generellt billigare och bättre om dessa produceras på en fri och välfungerande marknad där företag utsätts för konkurrens. Problemet är dock att skolan inte existerar på en sådan marknad, och att den heller aldrig kommer att göra det. Marknadseffektivitet förutsätter nämligen ett antal fler faktorer, förutom vinstuttaget, som omöjligen går att kombinera med en välfungerande skolverksamhet.

För det första så förutsätter marknadseffektivitet att kunder använder sina resurser (pengar) för att köpa varor eller tjänster för ett pris som sätts på en marknad. Redan här stöter marknadsskolan på problem. En plats i en friskola är inte något som eleverna, eller föräldrarna, direkt betalar för, utan verksamheten finansieras via skattesystemet. Det är heller inte marknaden som sätter priset, utan det bestämmer politiken. Skolan existerar därför inte på en regelrätt marknad.

För det andra så förutsätter marknadseffektivitet att marknaden erbjuder produkter som liknar varandra och därför hyfsat enkelt går att jämföra. Detta för att kunderna ska kunna göra ett rationellt val av produkt, och att det ska vara relativt lätt att byta produkt om kunden är missnöjd. Här stöter vi på ett antal problem. Kunderna, i vårt fall eleverna på skolan, kan inte göra ett fullständigt rationellt val baserat på hur en skola skiljer sig från en annan. Inte heller föräldrarna kan göra detta. Kunden kan inte heller enkelt byta produkt, och ännu mindre när produkten är ”färdig”, alltså när eleven tagit sin examen. En student går sällan om hela gymnasiet.

För det tredje så krävs att marknaden är relativt fri, vilket skolmarknaden inte är. Lagstiftning reglerar i princip hela skolgången, alltså vad en elev ska lära sig och hur detta ska gå till, genom exempelvis läroplaner och liknande. De höga kraven som vi ställer på en skola gör det också relativt svårt att starta en ny friskola, vilket försvårar konkurrensen. Av förklarliga skäl är det inte ett alternativ att släppa samhällets kontroll av skolorna då vi vill ha gemensamma regler kring vad elever ska lära sig.

Dessa tre argument erkänns idag av en stor mängd aktörer från ett brett politiskt spektrum. I socialdemokratiska tankesmedjan Tiden och på Svenska Dagbladet påtalas problemen i såväl rapporter, poddar, som i ledartexter. Skolan blir inte mer effektiv av marknadskrafterna.

Trots detta så försvarar högerpartierna och deras intresseorganisationer vinstutdelningar som bygger på det svaga argumentet om just denna marknadseffektivitet. Nyamko Sabuni markerade nyligen i SVT:s intervjuprogram 30 Minuter att Liberalerna försvarar friskolornas rätt till vinst. Moderaterna och Svenskt Näringsliv tycks av allt att döma dela den uppfattningen.

Det framstår som obegripligt att några få aktörer framhärdar sin rätt att få tjäna pengar när både teori och erfarenheter visar att marknadskrafter inom skolsektorn är ett misslyckande. Frågan måste ställas: Varför gör aktörerna det?