Moderaterna – Kristerssons krisparti

U lf Kristerssons inledningstal på Moderaternas partistämma förra veckan handlade mycket om klassresor och jämlika livsmöjligheter. Vad själva stämman sedan faktiskt behandlade var något helt annat.
De Nya Moderaterna har åkt ut – de hårda är tillbaka.
Straff, slöjförbud, sänkt straff och rödvin från Ica Basic ska rädda partiet. För räddas behöver man. Trots publikens jubel befinner sig nämligen Moderaterna i djup kris.

För inte särskilt länge sedan var Moderaterna Sveriges självklara regeringsalternativ. I några opinionsmätningar var man till och med större än S. I dag är läget annorlunda.
När siffrorna började vika kastades Anna Kinberg Batra ut. I stället var det Ulf Kristersson som skulle maratonlöpa krispartiet till en ny mandatperiod i regeringsställning. Så blev det inte.
I stället sprack Alliansen helt och Sd, vilka M allt mer verkar vilja ha som sitt stödparti, ser nu ut att ha högre stöd än Moderaterna själva. På två år har partiet alltså gått från potentiell regeringsledare till andrefiol i ett möjligt konservativt block ihop med Kd och Sd.

Kanske är det just därför som moderatstämman blev som den blev:
Ett spektakel till panikfest där det konservativa varumärket skulle hamras in och verkligheten lämnas där hän. Systembolagets monopol ska avskaffas, barn under 15 år ska kunna åka på fängelsestraff, socialförsäkringarna ska slaktas, slöjförbud ska utredas och SVT ska visa nyheter som inte gör moderater sura, sluta med schlager och i stället införa reklamavbrott.
Skatten ska också sänkas, mest för de rikaste, vilket skulle ge Kristersson själv drygt 10 000 kronor mer i plånboken.
S må ha släppt igenom en skattereform som gynnar de rikaste – men det var trots allt inte en skattereform man faktiskt ville ha.
För välfärden blöder, kommuner går back, skolan lider på kuppen och sjukhusen saknar platser.
Men skatten ska ändå sänkas enligt hårdideologiska M.

Fredrik Reinfeldt, som ledde Moderaterna genom sina framgångsrikaste år, hade åtminstone en helhetsvision av samhället. Han lanserade den så kallade arbetslinjen som skulle skapa jobb, sänka skatter och minska bidragsberoendet. Han lyckades aldrig med det, men helhetssynen och idén fanns där. Krisande Kristerssons parti slår åt alla håll, men mest nedåt.

För hade man på allvar brytt sig om både välfärd, brott och bidragsfusk hade man kunnat rikta blicken mot alla de miljarder som försvinner ut ur skolor, sjukvård och omsorg via skumma privata välfärdsbolag. Välfärdsbolag som allt oftare kopplas till kriminell aktivitet och sätter fusk och utnyttjande i system.
Hade man haft en politik för att rensa ut dem hade man kanske till och med kunnat sänka skatten.
I stället ska bolagsfuskarna bli kvar och mattan dras undan för dem som redan blivit av med allt.

Eller som man brukar säga:
När man bara har en hammare ser allt ut som en spik.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.