Åsikt
Något med Sverige är trasigt
Ingen demonstration ska behöva leda till kaoset vi nu sett. Våld sker inte på den här skalan mot en statsapparat man respekterar, skriver Frihets chefredaktör Nils Dahlgren.
D et har varit upplopp i ett flertal svenska städer. Dansk-svensken Rasmus Paludan och hans högerextrema parti Stram Kurs åkte runt till olika orter och eldade upp Koranen. Motivet är uppenbart; att provocera fram ilska.
Det som skett i flera städer de senaste veckorna vittnar om en avsky för samhället och ens medmänniskor. Paludan har lyckats med vad han ville åstadkomma. Boende i områdena där upploppen skett har däremot fått se sitt lokalsamhälle förstört.
Varför blir reaktionerna så här starka och varför riktas hatet mot samhällsinstitutionerna?
Något med Sverige är trasigt.
Arbetarrörelsen under 1900-talet lyckades slå sig fria från sina bojor och ta makten över sin framtid genom slit och skötsamhet. Inte av att kasta stenar. Självklart ska man kräva sin rätt men fan den som kräver sin rätt utan att göra sin plikt.
Idag har vi kriminella ligister som inte respekterar rättsstaten. Vi har rasister som gör skillnad på medborgare, och vi har en rik elit som genom avancerad skatteplanering vägrar betala sin del av kakan till det gemensamma.
Det saknas enighet i samhället. Ett gemensamt projekt. Vi lever i parallella världar på ett sätt vi aldrig gjort förr. Människor möts inte längre, samtidigt som ojämlikheten ökat enormt.
I den änden måste man börja.
Samhället är större än en institution dit man skickar in en del av sin lön varje månad för att sedan få ut trygghet. Det är vad vi gemensamt äger och förvaltar genom vår demokrati och våra värderingar.
Det förtroendet urholkas när samhället inte längre levererar. Där polisen tvingas överge förort och glesbygd och där ens framtid redan är avgjord vid födsel. Välfärden har blivit en spargris att knäcka för riskkapitalister.
Det saknas idag en skola som aktivt jobbar för jämlikhet. Försvarsmakten är inte längre det folkförsvar som fostrade unga till att ta ansvar. De starka folkrörelserna som tillsammans tog hand om varandra är på dekis. Kvar står en välfärd som i bästa fall har reducerats till en trygg vagga för en stagnerad medelklass.
Ingen demonstration ska behöva leda till kaoset vi nu sett. Våld sker inte på den här skalan mot en statsapparat man respekterar. Det krävs ett politiskt projekt som vågar ställa krav på människor och som sätter samhällsgemenskapen först.