Papperslösa offras för medelklassens billiga lyx

A tt städa är en av de viktigaste uppgifter som finns i ett samhälle. Om ingen någonsin städade skulle vi leva i stank, vada fram bland ivriga råttor och dö som flugor av infektioner och sjukdomar. Därför är det bisarrt att städare är ett så lågavlönat yrke. Vad skulle ett sjukhus göra utan dem? Skulle eleverna nånsin vara friska nog att gå i skolan ifall klassrummen täcktes av smuts? Skulle kontorsråttan kunna jobba när skadedjuren gnager sönder datorsladden?

Värdet av städning är värt att påminna om. Särskilt när städningen blivit en tillväxtbransch i privata hem. 2017 använde 89 000 svenskar RUT-avdraget och de hushållsnära RUT-tjänsterna omsatte ca 10 miljarder kronor. Det kan låta mycket, men tvärtom redogör DN i ett reportage för hur lite städningens enorma värde faktiskt kostar.

“Kostar hemstädningen 99 kronor i timmen är det med största säkerhet lite för bra för att vara sant” säger Arbetsmiljöverkets Mikael Roos till DN. En rad myndigheter har gjort razzior hos företag som utnyttjar papperslösa invandrare. Bland annat har det avslöjats att en lön för en städare kan vara så brutalt låg som 12 kronor i timmen.

Samma groteska rövarkapitalism visar sig i bygg- transport- restaurang- och skönhetsbranschen. Det är inget litet problem, det kryllar av chefer som utnyttjar papperslösa. Även hos “seriösa” företag, där vissa ljuger om att de har lön enligt kollektivavtal. Eller stora byggföretag som Stockholmshem, som inte märker vad deras underentreprenörer håller på med.

Många av tjänsterna som skapas under slavliknande förhållanden utgör guldkanterna i överklassens och medelklassens liv. Diskade tallrikar, kemtvättad skjorta, renovering av köket, massage för ryggen, ett mumsigt mellanmål. Och det är så billigt att man inte kan tro att det är sant! De kostar på sig, på bekostnad av andra. Bakom värmen av en nystruken skjorta står en utfattig del av arbetarklassen och huttrar. Massören som tjänar 4 000 kronor i månaden och sover på en madrass i salongen. Byggjobbaren som äter sin middag i ett rum där det droppar från taket. Och ingenstans har att gå på toaletten.

Vi måste städa upp i det sopberg som är svensk arbetsmarknad. Inget säger att det måste vara såhär. En stor anledning till misären är att högerregeringen 2008 gav cheferna makten över arbetskraftsinvandringen. Dels blev det då svårare att kontrollera fusk. Dels är det inte så konstigt att många chefer bryr sig mer om pengar än om människor.

Kan vi komma överens om ett par saker: Alla som jobbar ska få en lön som de kan leva på. Och arbetsvillkoren ska inte utplåna det mänskliga i människan – det ska kännas helt okej att vara på jobbet. I så fall kommer de högre klasserna behöva betala lite mer för sin guldkant, om de nu verkligen måste få maten hemskjutsad eller toaletten skurad av någon annan. Först då förstår de kanske värdet av städning.