Problemet är att eliter styr samhället

O ro på allvar.

Det är en av de vanligaste saker jag hör politiker säga. ”Vi ska ta människors oro på allvar.” Sen lägger de gärna till, lite klämkäckt sådär, att människor måste ”känna sig lyssnade på” och ”känna sig delaktiga”.

Jag är en ung röst. Jag känner oro på allvar. Känner oro, till exempel, över att bli sönderstressad, rökt och utbränd. Över blotta tanken på att låna från banken, ifall det skulle krävas i framtiden. Om jag t.ex. tvingas köpa en bostad fast jag egentligen vill bo i hyresrätt, eller om jag nån gång tvingas låna för att betala räkningar. Oro över ensamkommande flyktingar som skickas tillbaka till döden. Över våld. Över sjukdomar, krig, miljökollaps, växande rasism. Ett försenat tåg. Hål i tänderna. Vad fan jag ska skriva för Övriga meriter på CV:t.

Politikerna ska alltså, såvitt jag förstår, ta denna oro på allvar. Så att jag känner mig lyssnad på och delaktig.

Jag tillhör dock en generation som har extremt lågt förtroende för politiska partier och att de kan lösa problemen. Enligt en undersökning från 2011 tycker dessutom var fjärde ung svensk att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som kan få saker uträttat utan att förhålla sig till demokratiska val. Det brukar kallas för diktatur. Har vi helt tappat hoppet om framtiden?

Jag själv tror enormt starkt på demokrati. Och jag tror att det är bristen på demokrati som gör att vi tappar hoppet om den. För demokrati kan inte betyda att jag vill känna mig lyssnad på eller känna mig delaktig. Jag kräver att makthavare faktiskt lyssnar och jag kräver att vara delaktig i beslut som avgör min livssituation. På riktigt.

Vi känner oss maktlösa. Men maktlösheten är inte bara en känsla. Den är en realitet – samhället styrs av eliter. En politisk elit, där partierna blir ytliga varumärken som inte har någon rörelse av vanliga människor bakom sig. En ekonomisk elit, där ett litet fåtal bestämmer över världsekonomin, företagen och arbetsplatserna. Som bestämmer över skolor, sjukhus, vårdcentraler, förskolor – vilka också hamnat i händerna på den rika eliten.

Mer demokrati ska vara svaret. Och det måste betyda något mer än att rösta vart fjärde år. Att tappa hoppet om eliterna är inget konstigt. Men vi får aldrig tappa hoppet om oss själva. Vi kan förändra samhället med egna händer. Om fler fick bestämma skulle samhället bli mer rättvist. Om makten över våra egna bostäder, skolor, tänder, liv låg hos oss – vanligt folk. Och inte styrdes av en elit.

Jag lärde mig i skolan att demokrati betyder folkstyre.