Sluta vara ängslig och osaklig

S veriges inrikesminister Mikael Damberg sa nyligen i en intervju i Aftonbladet att det har funnits en ängslighet i att beskriva samhällsproblem kopplade till stor invandring och dålig integration. Kommentaren fick genast hård kritik från både höger och vänstersidan. Högern kritiserade i vanlig ordning Socialdemokraterna för att inte ha tyckt detta lika länge som den renläriga högern, som i sin tur inte tyckt detta lika länge som de renläriga sverigevännerna. Vänstern, eller rättare sagt de migrationsliberala, kritiserade Damberg för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Kritiken visar tyvärr att Sverige fortfarande lider av ett osunt debattklimat vad gäller migrationspolitiken, och att osaklighet och ängslighet lever och frodas på båda sidor av det politiska spektrat.

För att börja med den konservativa högerns kritik: Jag ska direkt erkänna att det har funnits ett hyckleri på vänstersidan. Smutskastning gentemot personer som tidigt pekat på brister i svensk migrationspolitik, har varit ett problem. Den har jag själv blivit utsatt för. Att få stämpeln som rasist eller fascist för att man lyfter problem med liberal migrationspolitik är oseriöst. Det urvattnar begreppen och alienerar en stor del av väljarkåren som istället hittar ett hem hos den radikala högern.

Men det som högern missar med sin kritik är att människor kan ändra sig, och det inkluderar även politiker. Det kan knappast vara något negativt att Damberg nu ser ett reellt problem, och utifrån det kan ändra sin problembeskrivning och därmed hitta andra lösningar. Det bör snarare ses som en styrka att våra folkvalda politiker är öppna för att ändra uppfattning när förutsättningarna ändras. Det gamla ordspråket bör dessutom göra sig gällande: Bättre sent än aldrig.

Den andra kritiken kommer från liberalt vänsterhåll: Damberg och Socialdemokraterna går Sverigedemokraternas ärenden när debatten lyfter problem och utmaningar med stor migration. Den kritiken har jag mindre förståelse för. Kritikerna verkar mena att Socialdemokraterna inte kan erkänna vissa problem, på grund av att andra partier också påtalar dessa problem. Kritikerna verkar också mena att det är fel att påtala problemen då det kan påverka möjligheten att driva deras önskade politik som syftar till högre invandring. En orealistisk och närmast odemokratisk hållning. Går det inte att erkänna problem med välfärdsfusk utan att gå Moderaternas ärende? Får man inte säga att med migration så följer också en utmaning i allt från utbildning till sjukvård? Om vi inte får säga det senare så har vi ett problem – det är nämligen fakta.

Självklart kan, och ska, Socialdemokraterna lyfta problem och utmaningar i vårt samhälle. Det är även fullt rimligt att kunna föreslå samma lösningar som andra partier, om dessa lösningar visar sig vara rätt. Allt annat är en kompromisslös och ohållbar syn på en demokratiskt styrd politik.

Det ska däremot gå att diskutera och kritisera sakförslagen. Det är till och med högst välkommet. Är det exempelvis rätt att ha en hårdare tolkning av asylrätten, och vad innebär det? Problemet är att det nästan aldrig är sakfrågorna som diskuteras. De mest högljudda debattörerna på båda sidor har, trots att detta varit deras hjärtefråga i minst tio år, så dålig koll på sakfrågorna att en diskussion i sak ofta uteblir. Istället blir det en diskussion om huruvida retoriken är för mjuk eller hård. Huruvida personerna håller med framlagda sakförslag eller har egna lösningar, drunknar i en tävling om vem som kan säga att den andre är rasist eller sverigefientlig.

Mikael Damberg har helt rätt när han pratar om en ängslighet. Den existerar fortfarande. Samma gäller osakligheten. Den existerar både till höger och vänster om Socialdemokraternas politik. Det kanske är det yttersta beviset på att Socialdemokraterna återtagit sin plats som solen i vårt partipolitiska solsystem.