Supertisdag: Mittenfåran vs Bernie

J OE BIDEN

Joe Biden är den folkkäre, före detta vicepresidenten med de väldigt vita tänderna och de gåtfulla och arkaiskt klingande ordsalvorna (”Din ljugande, hundliknande ponnysoldat!”). Han har också uppmärksammats för de taktlöst närgångna tassarna (som han föga framgångsrikt har bett om ursäkt för), liksom det eftertraktat breda stödet hos afroamerikanska väljare och stora delar av fackrörelsen. Biden har de senaste dagarna också fått stöd från de nyligen avhoppade demokrat-kandidaterna Pete Buttigieg och Amy Klobuchar.

Biden klev in starkt på scenen när han annonserade sitt deltagande i kampen om presidentkandidatposten i våras, och tog främst avstamp i sitt väletablerade band till Barack Obama, men även till Hillary Clinton och sin uppburna roll generellt inom partiet. Biden har sedan dess ridit fram som något av den demokratiska mittfårans försvarare utan kläder – som ett faderstryggt äppelpajigt Mellanamerika-alternativ till Sanders och hans ”socialistiska agenda”.

Och därmed också som ett alternativ för både demokratiska, oberoende och republikanska mittenväljare; grupper som alla mest längtar efter lugn och ro efter Trump-traumat, och i övrigt har mindre att förlora på att traumat fortsätter än exempelvis Bernies kärnväljare. Men trots Bidens stora (och första) vinst i South Carolinas primärval i lördags kvarstår faktumet att hans kampanj innan dess praktiskt taget dödförklarats. Och att Bidens pompösa, pilsnerfilmsanstrukna Karl-Alfred-framtoning och fromma demokratiska politik börjar få fler att blicka vänsterut än bara unga och minoriteter – grupper som tidigt avvisade Biden.

Men stödet från svarta och stora delar av arbetarrörelsen är fortsatt intakt, samt från landsbygdsdemokrater och partietablissemanget, varför ett problem i repris befaras under de kommande månaderna; Mittfåran vs. Sanders. Kommer man vara pragmatiska och sluta fred för gemensam sak, eller åter falla offer för amerikansk besatthet av personliga preferenser?

MIKE BLOOMBERG

Som en av världens rikaste krösusar (med eget nyhetsimperium) och som New Yorks före detta borgmästare är Mike Bloomberg den demokratiska kandidat som påminner mest om Trump, vilket både är till Bloombergs fördel och nackdel. För amerikanerna har Bloomberg-reklamen blivit till en epidemi som närmast tävlar med coronaviruset om medialt utrymme. Bloomberg har lagt mer på sin kampanj än någon annan kandidat i USA:s historia; 450 miljoner dollar bara på annonserna. Det går inte att titta på CNN i mer än några minuter innan de dyker upp, där 78-åringen så uppenbart har låtit överbetalda hipsters ta fram överproducerade men likväl inspirerande annonser.

Bloomberg framstår där som en kraftfullt varm, retoriskt vass och nutidsanpassad politiker med humanitärt patos. En glorifiering som kraschlandade i karg tv-studioblek pinsamhet, när Bloomberg debuterade på debattscenen i Las Vegas den 19 februari. Oslipad, osäker och arrogant – och verbalt ägd av Elizabeth Warren. Skämskudde var även den freudianska felsägningen i nästa tv-debatt i South Carolina där Bloomberg knappt lyckades hindra sig själv från att säga att han ”köpt” 21 kongressplatser.

Likheterna mellan Bloomberg och Trump har även lett till en förolämpningsduell på Twitter – som Bloomberg hittills vinner i syrlig vitsighet, men givetvis bara för att han har anlitat och parat ihop en komediförfattare och en expert på narcissism, för nå under Twitter-huden på Trump (ja, på riktigt).

Det är icke att förringa att Bloomberg de facto är en erfaren och handlingskraftig politiker, som ledde New York genom 9/11 och finanskrisen 2008 – och att hans dokumenterade fokus på klimatfrågor, sjukvård och skärpta vapenlagar har viss progressiv attraktionskraft. Men, det sistnämnda kvävs av hans likvärdigt dokumenterade sexism, den strukturellt rasistiska ”stop-and-frisk”-taktik som han införde hos New York-polisen, och hans vulgära rikemansprofil – motsatsen till Bernie.

I slutändan har dock Bloomberg en enorm styrka i just sitt kapital, som låtit honom kampanja nästan överallt – medan de andra kandidaterna har varit tvungna att välja strategiskt. Om metoden kommer att hjälpa eller stjälpa, visar Supertisdagen.

BERNIE SANDERS

Under söndagskvällens valrally i Los Angeles drog Bernie Sanders drygt 15 000 väljare, med en synbart stor andel förstagångsväljare, och lovade inför euforiska utrop att som president legalisera cannabis i hela USA. Detta innan 80-talshiphopikonerna Public Enemy avslutade showen. Vilket det onekligen var; en lika behjärtad som kreddig show ledd av en 78-årig vänsterhjälte som i sin kampanjs attraktionskraft långt har transcenderat sin ålder.

Det bjöds på tal av komikern Sarah Silverman, 95-årige legendariske skådespelaren Dick Van Dyke, samt Bonnie Castillo, ordförande i USA:s största sjuksköterskefackförening, liksom Patrisse Cullors, medgrundare till Black Lives Matters. Sådant som högern älskar att peka ut som populism, hos denna klara ledare av primärvalsrörelsen. Bernie Sanders har vunnit flest delegater i de fyra första primärvalen och hans placering stöds även utifrån många mätningar. Inför Supertisdagen leder Sanders i nyckeldelstaterna Kalifornien, Texas och North Carolina. Och där är inte Sanders för att han är populist, om han nu är det (inte enligt Princeton-professorn Jan-Werner Müller), utan på grund av den historiska gräsrotsrörelse han kultiverade fram 2016 – främst finansierad av vanliga väljare; en gräsrotsrörelse som bara har fortsatt växa.

Sanders popularitet har ökat tack vare hans sjukvårdspolitik – där Sanders ofta lyfter den skandinaviska modellen som ideal; hans humanitära invandringspolitik – där trovärdigheten stärks av att judiske Sanders själv är son till en invandrare, samt hans klimatpolitik – där Sanders stöder reformpaket Green New Deal av popstjärnepopulära kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez (som i sin tur stöder Sanders fullt ut, offentligt). På grund av att Sanders demokratiska socialism och dess beskattningsprinciper är antitesen till Trumps ultra-kapitalism och hans frenetiskt nämna miljardärskurkar.

Lägg där till Sanders kamp för aborträtten, offensiven mot vapenlobbyn och mot diskriminering av HBTQ-individer, och det bör vara kristallklart varför han inte bara är favvo bland kidsen, utan även bland spansktalande (där han går under tío Bernie, farbror Bernie), muslimer, invandrare, HBTQ-väljare och många andra minoriteter. För även om Biden har ett större stöd hos afroamerikaner överlag, visar mätningar att Sanders är tre gånger så populär hos unga svarta.

Sanders är emellertid fortsatt kontroversiell för många medelålders och äldre vita väljare. Där skymtar den neurotiska självuppfyllande profetian från 2016: farhågan om att Sanders är för radikal för att få röster nog att slå Trump, medan Biden (tidigare Hillary) ses som säkrare, tryggare, rimligare, ”ja, det blir nog bäst så”. Det visar sig sannolikt redan efter Supertisdagen om demokrater denna gång vågar vara så progressiva som Sanders ledning visar att de faktiskt kan vara.

ELIZABETH WARREN

För många progressiva demokrater är valet svårt mellan Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Den 70-åriga advokaten, juridikprofessorn och senatorn från Massachusetts driver den mest feministiska och intersektionella kampanjen i valrörelsen, vilket på sistone har spetsats till ytterligare.

Efter en ömsesidigt respektfull period där de två vänsterkandidaterna hade lovat att inte angripa varandra valde Warren plötsligt att attackera Sanders under debatten i Iowa i början av februari. Detta genom att påstå att Sander 2018 skulle ha sagt att en kvinna inte kan vinna presidentvalet; en attack som fick ett tveksamt utfall för hennes egen kampanj, och en nu (onödig) etablerad spricka i den ideologiska alliansen mellan Sanders och Warren. De delar kärnfrågor i många avseenden och väljare kan framåt i tiden tänkas byta läger beroende på vem som blir kandidat.

Där föreligger dock vissa betydande skillnader, som gör att det även finns många progressiva demokrater som ser Warren som ett mer ljummet, mindre konsekvent alternativ. Warrens kampanj har också sin grund i att ställa Wall Street, den ekonomiska eliten och dess korruption mot väggen – där hennes föreslagna beskattning av de superrika har så kallat ”revolutionära” tongångar. Det är Warren som har blivit den mest högljudda och fokuserade angriparen av Silicon Valley-jättarnas orimliga maktposition i vårt samhälle och den starkaste förespråkaren för att bryta isär teknikjättarna Amazon, Facebook och Google i mindre delar.  Samtidigt har Warrens egen kampanj nyligen gynnats av bidrag från en så kallad super PAC – en insamlingsorganisation utan tak, fastän hon tidigare avsagt sig den typen av stöd. Inte heller är hon helt förbehållslöst för sjukvårdsreformen ”Medicare For All”; Sanders viktigaste kampanjfråga.

Efter att initialt ha skjutit i höjden i opinionsmätningar, har hon dalat kraftigt, med ett fortsatt bristfälligt stöd från svarta väjare. Därtill med den fortsatt ekande blundern att ta ett DNA-test för att bevisa sina spår till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (efter en negligerbar anklagelse från Trump att detta inte var fallet), vilket företrädare för Cherokeefolket har avfärdat som en politisk gest. Inför Supertisdagen har beräkningarna varit ambivalenta för Warrens del – ungefär som hon själv tyvärr har profilerat sig.

BUBBLARE – TULSI GABBARD

Att Amy Klobuchar, Tom Steyer och Pete Buttigieg alla har hoppat av sina kampanjer, fastän de hade ett dokumenterat stöd – i synnerhet Buttigieg – medan Tulsi Gabbard fortsätter, är enligt denna skribent inget annat än en klassiskt svulstig amerikansk självhävdelsetripp.

Den Hawaiibördiga demokratiska kongressledamoten har drivit en intensiv antietablissemangs- och antikrigskampanj, med ont om kött på de ideologiska benen – och med ett eko från en underlig bakgrund där hon har hängt vänskapligt med Syriens diktator Bashar al-Assad, och stämt Hillary Clinton för att ha påstått att Gabbard skulle vara ”en rysk tillgång” (vilket hon inte har sagt).

Det som hägrar för Gabbard bortom hennes penibla självmarknadsföringssäsong, är en återkommande roll som politisk kommentator på Fox News, vilket väl egentligen säger allt. Förhoppningsvis släpper hon sina knappt existerande antietablissemangsröster till Sanders eller Warren. Och avgår.

Om omslagsbilden: De senaste dagarna har kandidaterna Amy Klobuchar och Pete Buttigieg,  som tidigare hade relativt stort stöd, valt att avsäga sig sina kandidatur och istället stödja Joe Biden.

Erik Augustin Palm är frilansande kulturjournalist och TV-producent baserad i Los Angeles, Tokyo och Stockholm. Han är publicerad i bl.a. VICE, The FADER, SvD, TT, GP, Sydsvenskan, Expressen, ETC, Arena, Modern Psykologi, Konstnären, RUM och Expo, samt har även arbetat för SVT. 

Kollage av Rebecka Axelsson