Även hjärtat har gränser

D et är svårt att inte beröras av krigets grymheter. Bilder på sönderbombade hus, skadade gravida kvinnor med damm över sig i förtvivlan, och långa tåg av människor på flykt. Från det som var deras hem. Allt på grund av Putins invasion av Ukraina.

En tröst i allt elände är att se det enorma engagemang som visats upp för Ukrainas sak. Över hela Sverige har människor samlats i manifestationer, och sociala medier är fyllt av ukrainska flaggor. Många gör sig också redo för att hjälpa alla de ukrainska flyktingar som nu lämnar landet, vissa har till och med själva tagit sig till gränserna mellan EU och Ukraina för att hjälpa till. Det engagemanget värmer.

Från en i princip enig riksdag som velat begränsa flyktingmottagandet har till och med SD nu öppnat för att slå upp Sveriges portar för flyende ukrainare. Krig berör. Särskilt när det ligger nära. Det gäller för övrigt inte bara partierna. Opinionsmätningar visar hur svenska folket på några veckor ändrat uppfattning om hur svensk flyktingpolitik bör se ut.

Sverige bör som alltid ta sitt ansvar. Men det är viktigt att inte glömma lärdomarna från tidigare. Alla som kommer till Sverige förtjänar ett värdigt mottagande. Det förutsätter att vårt mottagande anpassas efter vår kapacitet.

Migrationsverket kom nyligen med en prognos om att det kan komma över 200 000 ukrainska flyktingar till Sverige i sommar. Om prognosen slår in skulle det innebära betydligt fler människor än vad som kom under 2015.

2015 saknade vi bostäder, lokaler, och resurser till skolan. Många kommuner som tog ett stort ansvar då var egentligen inte rustade. 2022 är inte 2015. Men många av de utmaningarna som fanns då är fortfarande olösta, samtidigt som andra problem tillkommit.

Idag har vi en välfärd som redan innan pandemin var underfinansierad, nu är den också utmattad. Under senaste flyktingkrisen tog Sverige störst ansvar i EU. Den här gången måste alla medlemsländer hjälpa till och ta stort ansvar, annars kan vi inte erbjuda ett värdigt mottagande.

När ett land invaderas eller hamnar i en krigssituation måste folk kunna fly, i första hand till grannländerna. Ukrainas gräns mot EU går vid Ungern, Polen, Slovakien och Rumänien. De är de närmaste länderna att fly till och ukrainska medborgare tar sig dit för skydd och trygghet. De är också några av EU:s fattigaste länder.

Sverige behöver självklart ta sin del av ansvaret, men viktigare i den humanitära katastrofen måste vara att stötta upp länderna i närområdets möjligheter att hjälpa. Stärka deras förmåga samt hjälporganisationer på plats genom biståndspengar och via EU.

Det allra främsta Sverige kan och bör göra är att bedriva ett aktivt fredsarbete, sätta press på Ryssland och stötta Ukraina.

Det kommer aldrig gå att förutse vad som händer i framtiden, men det går åtminstone att se till att det finns strukturer. Invasionen visar att EU måste komma överens om fungerande fördelningssystem. System som skapar möjlighet till planering och som är utformade rättvist.

Vi vet inte hur länge kriget i Ukraina kommer fortsätta. Kanske några veckor till, kanske flera år. Utgångspunkten nu måste därför vara hållbara lösningar.

För det finns inget vackert i att vi med Fredrik Reinfeldts ord “öppnar våra hjärtan” för att några månader senare stänga gränsen i panik när vår kapacitet nått bristningsgränsen.