Sverigedemokraternas arbetarvurmande är ett luftslott

U nder tisdagen presenterade Frihet en granskning som visade att enbart 10% av kandidaterna till riksdagen från de olika riksdagspartierna utgörs av arbetare. Trots att över 30% av befolkningen i arbetsför ålder arbetar inom LO-yrken. 

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade 24% respektive 20% arbetare på listorna, medans Moderaterna och Kristdemokraterna enbart hade 2% respektive 1%.  Sverigedemokraterna var något bättre med 14 %

Egentligen tror jag inte att total jämvikt, 100% rättvis representation, nödvändigtvis spelar roll för politikens utfall. Men erfarenheter, perspektiv, och materiella intressen – det har betydelse. Sambandet mellan vilka man lyfter till att bli politiker, och vem ens politik är till för, verkar tät.

Moderaterna har en historia av att driva politik som försämrar för arbetare. Sänkt A-kassa, bort med skatteavdrag för fackföreningsavgifter och tokliberala regler för arbetskraftsinvandring för att bara nämna några av de förslagen de har drivit. 

2018 höll Jimmie Åkesson en föreläsning i Uppsala hos den konservativa studentföreningen Heimdal. Han fick där frågan vad han kunde göra för dem, ett gäng högerkonservativa ungdomar i illasittande tredelad kavaj. Hans svar var att han kunde ge borgerligheten en sak de aldrig haft men alltid drömt om: Den svenska arbetarklassen.

SD går till val på slagordet “Inte som alla de andra” – men det gäller bara ytan. Deras ekonomiska politik  har de senaste åren varit snarlik moderaternas. Numera lägger de till och med gemensamma förslag.

Jimmie Åkesson för en politik mot arbetarklassens intresse, men genom att tala arbetarklassens språk. Politiken är klassiskt höger, men innan den kommuniceras ut kryddas den med folkhemsretorik och knegarromantik. 

Ska man inte vara som andra partier så ska man inte se ut som andra partier. Men vad händer när ett parti vars riksdagskandidater befinner sig långt från arbetarklassen, där enbart en tiondel kommer från ett LO-yrke, ska spela arbetarklass? 

En ko i vikingahjälm, elgitarr, snus, svenska flaggan och en dalahäst är SD:s visuella hundblåsor som ska locka arbetare till partiets “folkfest”. Estetiken går före innehållet. 

Ska SD lajva arbetare borde dom åtminstone representera arbetarklassens intressen och ha företrädare som representerar arbetare i riksdagen. Annars är dom inget annat än en kopia av Moderaterna.