Människorna som dör borde tas upp i vartenda politiskt samtal

N är jag var liten kunde jag ha sån extrem dödsångest om kvällarna. Oroade mig dels för vad som skulle hända för min egen del och dels vad som skulle hända om någon som jag älskar dör. Kan tänka på det fortfarande, ibland. Att människoliv bara rycks ifrån oss. Vi hör om människor som ramlar genom sjön när isen är för tunn, trafikolyckor och barn som dör i cancer. Det är någons bästa kompis, mamma, kusin eller barnbarn. Tänker alltid, det undgår mig inte, att det kunde ha varit jag eller någon jag älskar.

Varje människoliv som slocknar borde vara en stor sorg. Många är en stor sorg. Rubriker i tidningarna, de finns i samtalsämnen runt fikaborden och jag menar inte att göra en gammal spaning om närhetsprincipen nu men kan inte låta bli att konstatera att vissa människoliv värderas högre av oss för att vi inte bryr oss lika mycket när strukturer dödar. Det är värre än bara närhetsprincipen för dessa människor finns nära oss rent geografiskt, och ändå är det olika världar.

Jag går runt i min trygga lilla värld i Malmö och oroar mig för att mitt blodtryck ska ha förstört mina njurar men snart får jag en kallelse till läkaren där de ska göra något ultraljud och sen vet vi. Klart min värld också har försämrats de senaste decennierna på grund av nyliberala strömningar i samhället. Det hade varit enklare att vara mina föräldrars generation, med en enkel biljett in i ett förstahandskontrakt och jobb direkt efter studenten. Istället är jag en del av den sönderstressade 90-talsgenerationen som har fått betala för att de rika ska bli ännu rikare med visstidsanställningar, andrahandskontrakt och underbemannade arbetsplatser. Tänker inte syna mina privilegier för det räddar inga liv och jag har inte så många i relation till de allra rikaste men det skulle finnas på varenda löpsedel om det var jag som dog på Medelhavet.

Mina vänner bor på gatorna i Malmö. Det är februari och de fryser, hälften är sjuka och de vill ha pengar av mig och mina kompisar trots att vi gett mer än de flesta jag vet. För att det är vi som ger. Vi är inga helgon men det är svårare att säga: ”Systemet får fixa detta, det kan inte vara individer som ska öppna upp sina redan trånga hem och ge från sin låga offentlig-sektor-kvinnolön” när personer står rakt framför en med feber och ska sova på gatan ännu en natt. Kanske dör de, tänker jag varje kväll, och det politiska samtalet bryr sig inte. De är helt osynliggjorda. Vi har slutat protestera. Malmö är kallare är någonsin och de bor på gatorna. Varför har vi inte råd eller tid eller plats att ge dem ens en sängplats inomhus? Den kollektiva massa jag är en del av har tystat. Varför?

Och varför bryr jag mig så mycket? För att jag är rädd. För att jag vet att så fort vi börjar avhumanisera en del av befolkningen följer snart nästa. Arbetarklassens och kvinnors rättigheter var någonting vi vann genom kamp och så länge vi lever i ett samhälle som försöker ta tillbaka våra segrar genom att skära ner i offentlig sektor och tumma på aborträtten kan vi inte ta någonting för givet. Så länge vi tittar på två olika människor och ser den ena som lite mer värd på grund av hudfärg, kön, klasstillhörighet eller sexualitet är ingen av oss förtryckta säker.

Eller: en kille skjuts i Nydala i Malmö och sen kommer det fram att han var kriminell. Då slutar vi snacka, han var inte en av oss. Men han var fortfarande någons bror eller son eller barnbarn eller bästa kompis, kanske. Att han skjuts borde vara en stor tragedi för hans liv tas ifrån honom men hans chans att överleva var redan mycket mindre än min. Vit tjej från småstad. Människor säger att våldet bara ökar i de kriminella gängen och inte bland vanligt folk men varför är det en lättnad? Och samtidigt är jag själv en person som varje dag måste påminna mig om att EU:s restriktiva flyktingpolitik dödar människor på Medelhavet för att komma ihåg den kampen i ett Sverige som stängt sina gränser och därför även minskat allas vårt utrymme att vara solidariska och medmänskliga.

Man orkar inte vara politiskt organiserad kring de största sorgerna hela tiden för då bränner man ut sig direkt men samtiden tar kål på mig och varför är vi inte fler som gråter över alla som dör på grund av vårt politiska system? Varför gråter inte jag oftare? Varför får jag stänga av, inte öppna nyhetsapparna, fortsätta leva mitt liv, vara kär i min pojkvän och ha en härlig vårdag i Malmö? För att mitt liv också är värt att få levas såklart. För att jag ska få andas ibland. För att det inte bara är mitt fel att människor dör men det är vårt allas och det kollektiva ansvaret saknas idag. Men vet ni varför det politiska samtalet inte bryr sig? För att vi inte är där och stör. Det är därför vi ska organisera varenda människa som förtrycks i det här politiska systemet. Även EU-migranter, kriminella och papperslösa flyktingar. Jag vet inte hur vi gör men de måste ha en röst i politiken, en plats i våra led. Men stänger vår politik dem ute?

Vilka människor som dör borde finnas i vartenda politiskt samtal. Klart vi ska ha dåligt samvete så länge vi bygger ett samhälle som inte skyddar oss alla. När någon dör trots att vi försöker bygga upp så måste vi bygga på andra sätt. I min socialism finns det värme för alla, vi måste bara omfördela den.