Tensta, Tomelilla, Kall: Ung och bortglömd
9 september går Sverige till val. En stor, spretig och viktig grupp för partierna är de unga väljarna. Inte minst de som bor i ”utsatta områden”. Frihet har rest genom Sverige för att träffa en generation som känner sig bortglömd.
O m tidigare valrörelser handlat om att försöka nå den ”urbana mittenväljaren” har partiernas blickar denna gång börjat flytta ut från innerstäderna. Inte utan panik i blicken.
Väljarkåren är svår att förstå och ännu svårare att nå. Den mest mystiska gruppen av alla: de unga väljarna. I utsatta förorter, på glesbygd och landsbygd. Politikerna har plötsligt kommit på att där bor människor som kan avgöra vilka som bildar regering i höst.
”Man har tappat tilltron till systemet.”
Idag skiner solen över Spånga IP i Tensta. Mahammed Ali bor i närheten, i Rinkeby. Han är 21 år och pluggar tekniskt basår. Järvaveckan – politikerveckan som ska utmana Almedalen – är inne på sin andra dag. Idrottsplanen i Stockholmsförorten är fylld av vita tält. Trots det känns politiken i riksdagen och Stockholms stadshus långt borta.
”För mig är det viktigt att rösta” säger Mahammed. ”Det är viktigt för Rinkeby-Tensta att rösta.”
Han menar att om fler i Rinkeby-Tensta röstar så kommer det också bli svårare för politiker att strunta i vad de har att säga. Det är lättare att ta sig friheter mot utsatta områden om valdeltagandet är lågt där.
”Men det är svårt att få andra att rösta. Man har tappat tilltron till systemet. För oss unga är det nytt, och man vill rösta fastän man kanske inte alltid förstår politiken. Men pratar man med de som är lite äldre så menar de att det inte gör någon skillnad.”
Han skrattar, hela situationen kring politiken känns lite absurd.
”Vi vill ju plugga och göra grejer och visa att man kan bo bra här” säger Mahammed Ali som brukar prata med sina kompisar om ifall de borde flytta från Rinkeby-Tensta eller stanna kvar.
Många brinner för orten, och Mahammed hör till dem. Han engagerar sig i den lokala idrottsföreningen Atletico Rinkeby. Fotbollen är grunden, men vid sidan av arrangerar de också andra aktiviteter.
”Vi vill försöka skapa de här förutsättningarna och möjligheterna som vi inte hade. Målet är att om någon av våra spelare behöver ett jobb så kan vi fixa det direkt. Det är skitsvårt att få jobb och komma in i samhället. Vi pratar inte alltid samma språk som dem i innerstan. Man märker det på blickarna och på hur man blir behandlad.”
Han, hans vänner och spelarna i laget tillhör den väljargrupp som flera av riksdagspartierna nu kämpar stenhårt för att nå. Mahammed tycker inte att det märks så mycket. De politiska förslagen ger han inte mycket för.
”De pratar om symptom, inte om verkliga lösningar. Om 80 procent får IG i skolan är kriminalitet en självklarhet.”
En enda gång under intervjun slutar Mahammed att le medan han pratar:
”Alla partier har anammat det här främlingsfientliga, också om oss som är födda här. Jag känner mig liksom indragen i det här. Man säger vad som helst om oss. Det finns inget filter.”
Han tar en paus, och lägger till:
”Man pratar om 15-åringar.”
” När ska du flytta till Östersund då?”
Moln och dimma täcker Åreskutan, Kalls närmaste fjäll. Trots det verkar det vara sant som de säger: Kall är Sveriges vackraste baksida. Namnet kommer av att Åre ligger på andra sidan fjället, som är Jämtlands främsta turistmål. Men få besöker Kall. Förr fanns turismnäringen också här, men genom 90-talet koncentrerades skidåkningen helt till Åre, och de flesta unga flyttade efter för jobb.
Kvinnorna flyttar i snabbare takt ifrån landsbygden än männen. Unga kvinnor ser också sig själva som politiska i mycket högre grad än män. Båda påståendena stämmer in på Jenny Sellsve, som jobbar som IT-tekniker i Östersund och sitter i SSU:s förbundsstyrelse. Som flyttade härifrån.
Men barndomshemmet kan hon fortfarande besöka, där föräldrarna bor. Släktgården som funnits sedan 1700-talet.
”Här kan man höra sig själv tänka, bara en sån sak! Ibland kan jag sakna att vara här och ha tråkigt, för då blir man så kreativ. Idag skulle jag till exempel aldrig komma på idén att göra en labyrint bland brännässlor” säger Jenny med ett leende.
I tonåren tröttnade hon på tristessen och ville härifrån. Redan som femtonåring övertygade hon sina föräldrar om att hon själv skulle få flytta de tio milen till Östersund.
”Jag mådde väldigt dåligt tillslut. Man var tvungen att tillhöra ett fack, och för tjejer fanns det inte mycket att välja på. Killarna fick en mer självklar plats. De hade skotern, fisket, jakten, att jobba i skogen… Så det blir inte lika stigmatiserande för killarna att stanna kvar.”
Det var inte bara en längtan bort från ensamheten som drev Jenny till stan. Hon gjorde precis vad som förväntades av henne.
”När jag var i högstadieåldern vet jag inte hur många gånger jag fick frågan: När ska du flytta till Östersund då? Eller blir det Stockholm? Det var som självklart att jag skulle flytta härifrån.”
Hon menar att det finns en dubbel attityd i byn. Man vill att fler unga och barnfamiljer ska flytta hit, men hyser samtidigt uppfattningen att det är bara de dumma tjejerna som blir kvar.
”Och den vill man ju inte vara. Den dumma tjejen som får barn för tidigt, är arbetslös och inte kommer någon vart. Men många pratar så, vilket bidrar till att folk flyttar härifrån. Vi borde egentligen sluta bekräfta storstädernas fördomar om hur livet på landsbygden ser ut.”
Att engagera sig i samhället var lättare efter flytten. I Östersund fanns möjligheterna att träffa likasinnade gå med i ett politiskt ungdomsförbund. En frihet som staden erbjuder, även om där är svårare att höra sina egna tankar.
”Man borde helt enkelt flytta Östersund lite närmare Kall.”
”Laglöst land”
Tomelilla i Skåne. Hjärtat av SD-land. När partiorganisationerna i Stockholm pratar om de unga killar här låter det som att de beskriver enhörningar. Mytiska varelser, svåra att nå. Svåra för alla, utom för SD.
Utanför Film Giganten på torget sitter Aziz, 21 och Lucas, 20. De hälsar på alla som går förbi. Ropar, köper cigg. Skrattar åt oss som åkt hela vägen från Stockholm till ”laglöst land” och undrar om vi bor på Södermalm.
”Jag ska rösta på SD”, säger Aziz.
Han är uppvuxen här. Jobbar på LSS-boende, säger att han inte kan prata så mycket om det på grund av tystnadsplikten.
”Man kan få riktigt saftiga böter.”
På tal om böter: ”Det har blivit så mycket mer brottslighet här”
”Tror du SD kan lösa de problemen?”
”Både ja och nej. Om de får makten kanske vi kan bli av med några, så blir det lite lugnare här.”
Ett gäng på tre blonda tjejer mellan 15-18 åker iväg i en vit EPA-traktor. Jag undrar om det är vanligt att tjejer flyttar bort från Tomelilla.
”Ja, de flesta har flyttat nu.” säger Aziz. Själv vill han bli kvar, men tror att tjejerna flyttar för att det är för våldsamt i Tomelilla.
Berättar om Jenny i Kall. Om hur det förväntas att tjejer flyttar därifrån, för att bli något. Att det bara är de dumma tjejerna som blir kvar.
”Ja, så är det nog.”
Bilkulturen är stark i Tomelilla.
”Jag har tjatat på kommunen i flera år att vi ska få en betongplatta att köra på. Men ingen lyssnar. Och polisen är på oss hela tiden” säger Lucas.
Han berättar om hur han och hans vänner ständigt blir punktmarkerade av polisen. Om hur minsta lilla volymökning i bilen kan leda till 800 kronor i böter.
”Det blir fler och fler som kör här runt torget. Och så ses vi alltid vid Lidl-parkeringen. Och då kommer polisen dit, och så kör man därifrån, och när polisen kör bort kommer man tillbaka.”
Lucas kör en Volvo med bakhjulsdrift.
”Dom punktmarkerar polisen.”
”Varför det?”
”För man kan burna med dem. Men så kör polisen fyrhjulsdrift. På grusväg säger jag bara. Lätt att köra ifrån dem.”
På en bilbana skulle man kunna pröva motorkraften i bilarna utan att störa någon. Men det är inte någon mening med att göra namnlistor eller gå ned till kommunhuset. Det har de redan försökt.
När Lucas kallar Tomelilla för laglöst land låter det som att han menar att lagarna inte finns till för dem.
Lagarna finns inte för oss. Vallokalerna finns inte för oss. Karriären finns inte för oss. Politikerna finns inte för oss.
Tensta, Tomelilla och Kall skiljer sig från varandra på många sätt. Omgivningarna och dialekterna. Valresultaten och de politiska åsikterna. Människorna och villkoren för livet. Men de klumpas ihop under begreppet ”utsatta områden”. För det finns likheter. Man har en liknande relation och attityd till politiken och politiker. Man delar en känsla av att inte vara lyssnad på, att politikerna inte bryr sig om oss. Detta visar också en rapport från Barnombudsmannen. Att många som växer upp i de här områdena ”upplever att deras kommuner och förorter används i den politiska debatten, men att väldigt lite görs för att förbättra deras situation”.
Det här är människorna som partierna jagar i valrörelsen. Nu passar det plötsligt att bry sig.
Text: Lotta Ilona Häyrynen, chefredaktör och Nils Forsén, opinionsredaktör
Foto: Ellioth Axelsson, digital producent