Vem höjer lönen om inte vi?

D et har påståtts att vi lever i högerns 68-rörelse – deras prime. Mycket av den makt som utgick ifrån Stockholm finns nu i Bryssel. I det EU som för många känns väldigt avlägset går muskler åt att lobba för den svenska modellens fortlevnad. Den blåbruna röran har majoritet i riksdagen och det ser inte ut att bli någon omfattande kapitalbeskattning inom det närmsta.

Denna samtidsskildring kan få vilken progressiv kraft som helst att vilja glömma allt framför en go’ dokusåpa, men trots detta mobiliserar just nu svensk fackföreningsrörelse. Mellan dörrknackningar i valrörelse för ett splittrat parti, lokalpolitiska försök att gräva där man står och svårigheter att mobilisera inför EP-val har vi nu äntligen kommit till klasskampens höjdpunkt: avtalsrörelsen!

Arbetsgivarsidan för industrin, som historiskt har varit normerande för svensk lönebildning, skambudade med ett förslag om 1,4% lönehöjning under förra veckan. Detta är lägre än vad de flestas hyror ökar. All samlad expertis enas kring att en så pass låg löneökning på industrisidan skulle innebära mindre pengar för arbetare och i förlängningen öka ojämlikheten ytterligare. Arbetsgivarna skyller på att ekonomin inte tål mer. Ändå är en VDs lön i Sverige uppemot 60 gånger mer än en arbetares. Industrifacken kräver 3%. Vems löneanspråk är egentligen orimligt?

Överallt bubblar diskussioner kring hur illa det är att behöva leva sitt liv på stand-by för att plocka nästa pass eller att vara så långt ifrån arbetsmarknaden att du behöver cykla runt med lata personers pizza för några tior i timmen. Överallt finns en drivkraft att stå upp för sig själv och sin rätt till ett värdigt liv. Kan man strejka för klimatet kan man troligtvis också strejka för anständiga villkor. Då får man till och med strejklön, vilken grej!

Den rörelse som gjort det till deras sak att försvara arbetare och deras materiella intressen lever nämligen i allra högsta grad. Trots att det socialdemokratiska stödet bland fackligt anslutna är rekordlågt lever idén om det väloljade maskineriet vidare. Folk pröjsar flera hundralappar i månaden för den. På bygget, på sjukhusen, på lagret, i butiken, på restaurangen, i industrin.

Men de fackligt anslutna är för få. Trots att de allra flesta i Sverige vill jobba, plugga, bo och sova gott om natten utan att behöva oroa sig för sina föräldrars pension verkar många helt ha missat att det där inte händer av sig självt.

Får jag drömma fritt hoppas jag på ett avtal som kan tänkas verka normerande för en framtida stabil arbetsmarknad. Där makt- och resursbalansen mellan arbetare och kapital än en gång får stå i fokus. För att åstadkomma det krävs ilska, mod och stolthet. Då kan vi stå upp för våra kollegor som förvägras värdiga anställningsvillkor och anställningstrygghet. Där övertidstimmarna är betalda och ingen tvingas ta med jobbet hem.

Så gå med i ett fackförbund! Se till att alla du känner som arbetar gör det också. Låt inte någon lura på dig att det finns någon som helst rättvisa i att vissa inte har råd med bostad eller behöver ha flera jobb för att överleva. Vi kan inte längre förlita oss på politiskt stöd, nu är det facket som gäller.