Vi kan lära Muf en läxa om individens frihet

D et Moderata Ungdomsförbundet vill flytta oss tillbaka i tiden – till  en tid när man använde matcheckar. När Muf:s ordförande Benjamin Dousa fick denna fråga av Aftonbladet: “Men vet inte individen själv bäst hur den ska hantera sin situation? Varför ska staten komma med pekpinnar?” svarade han: “Hade dagens system fungerat hade jag varit den första att företräda den linjen.”

Dousa missar helt forskningen. Men problembeskrivningen är däremot helt rätt: dagens system fungerar inte. Majoriteten får försörjningsstöd av fel skäl: systemet är kostsamt, fullt av byråkrati, det fuskas med och främst av allt: människor fortsätter vara fattiga. Bidragen hjälper inte.

Det är dags att vi progressiva framtidstänkare kommer med egna förslag, för Muf har rätt, även om de går vilse i lösningarna. Vi har en möjligheten att stå för något annat, att ställa oss bakom samma idé som enade Thomas More, Milton Friedman and Martin Luther King Jr.

Det är hög tid att diskutera basinkomst.

Basinkomst, eller medborgarlön, kommer i många olika former, men gemensamt betyder det att alla medborgare garanteras en inkomst över en bestämd nivå. Staten ger alla pengar nog för att leva på. Fattigdomen utrotas. Inte längre behöver människor tigga, begära försörjningsstöd eller sova på gatan.

Pengarna är alltid kravlösa – no strings attached. Du förlorar inte alla pengarna om du arbetar lite extra eller pluggar. Det blir en grund att stå på istället för ett tak. Bidragsfällan försvinner.

Ja, det skulle kosta. Om Sverige skulle ge alla myndiga medborgare en universal basinkomst på 8000 kr i månaden, den modell demokraten Andrew Yang förespråkar i USA, skulle vi behöva minst 375 miljarder kronor extra i statskassan varje år. Antagligen mycket mer. Sveriges inkomster var ungefär 1100 miljarder förra året. Detta kan få det att verka som att basinkomst, åtminstone i den här absolut dyraste versionen, inte går att nå. Det känns​ för stort. Men bryter vi ned kostnaden ser vi snart att det inte är så mycket som man kan tro. På grund av 2000-talets ständiga skattesänkningar får Sverige 240 miljarder kronor mindre i skatteintäkter jämfört med 1999. De pengarna är en stor del på vägen till universal basinkomst: och definitivt nog för att finansiera andra, billigare former.

I Sverige äger en procent av befolkningen mer än alla andra tillsammans. Ingen kan missa faktan: pengarna finns – bara på fel ställen. Och vi får inte glömma att fattigdomen också kostar. Med basinkomst skulle vi kunna ta bort försörjningsstödet och alla utgifter kring det. Den vandalisering och kriminalitet som allt för ofta frodas i fattigdom skulle minska. I nästan alla experiment har välmående ökat, skolresultat gått upp och färre har blivit inlagda på sjukhus. Det är inte endast moraliskt eftersträvningsvärt, utan ekonomiskt också. Allt det här sparar pengar. Inte nog med det, basinkomst är en investering i folket. Hur många doktorer, ingenjörer, författare, politiker – hur många ledare – går vi miste för att de lever i fattigdom? För att de inte vågar jaga sina drömmar? För att de måste ”se till att tjäna pengar”?

Den kravlösa inkomsten är en 500 år gammal idé, men är mer relevant idag än någonsin. I en studie från Stiftelsen för Strategisk Forskning (2017) drar man slutsatsen att ungefär hälften av alla arbetare i Sverige kommer kunna ersättas med robotar de kommande 20 åren. Det blir många som inte kommer kunna betala skatt. Och samtidigt som jobben försvinner blir de som finns kvar mer och mer oengagerande. Enligt en global rapport från Gallup 2013 svarade bara 16 procent av svenskarna att de var engagerade på jobbet. Det beräknades i samma rapport att de oengagerade i Tyskland (cirka 85 procent) årligen kostar 151 miljarder kronor och i Storbritannien (runt 83 procent) 83 miljarder.

I en värld där behovet av människor på arbetsmarknaden ständigt sjunker krävs ett samhälle som tillåter personer justera om och faktiskt följa sina drömmar. Det är en värld där ditt arbete inte handlar om hur mycket pengar det kan generera ​–​ en värld som inte bygger på fattigdomens hot – ​utan istället på hur mycket glädje du kan skapa inom dig själv och andra. I en sådan värld kan vi utbilda, inte för att förbereda unga för oengagerande, värdelösa jobb, utan för att förbereda dem för ett liv av möjligheter.

På så sätt kan vi befria människan. De fattiga, ja, men också alla andra. På samma gång kan vi skapa tillväxt. Vi kan göra vår befolkning hälsosammare och smartare. Vi kan justera om under automatiseringen. Vi kan omfördela rikedomarna utan stigman och restriktionerna som kommer med vårt nuvarande system. Vi kan göra ett värdigt liv, med kapital nog för att få drömma om framtiden, till en rättighet.

George Orwell skrev att fattigdomen utplånar framtiden. Han hade rätt. Hur ska en människa kunna följa sina drömmar när hen inte vet om det kommer finnas nog med mat nästa vecka? På så sätt håller fattigdom tillbaka den fattiga individens potential ​–​ men också alla andras. ​Hotet ​av fattigdom är nog för att vi ska säga till våra unga att de ska leta efter en bred utbildning och ett tryggt, välbetalt jobb, oavsett vad de själva vill. Människans största begränsning är fattigdomens självaste ​existens.​

Jag skulle kunna skriva sidor på sidor om basinkomstens olika former, debattera för vilken som är bäst. Jag skulle likaså kunna skriva en bok om alla de olika experimenten från Kanada, USA, Finland och så vidare. Alla argument för systemet är inte heller nämnda. Inget av det har jag dessvärre plats för, men  jag uppmanar dig att själv läsa på. Ted-talks och boken Utopia for Realists är mina go-to’s.

Vem vet, kanske kan vi tillsammans lära Muf en läxa om individens frihet? Det skulle väl vara ironiskt.

Colin Larsson Roth, ordförande SSU Motala