Hur ska partiledarna bryta stigmat kring psykisk ohälsa om de inte själva kan visa sin sårbarhet?

D et senaste livepod-avsnittet av Lilla Drevet på högsta volym i sovrummet. Det handlade bland annat om att en journalist på P1 ställde frågan vilket karaktärsdrag som var det svagaste hos partiledarna. En personlig fråga som var ämnad att få det svenska folket att se människan bakom politikern. En fråga som kräver ärlighet och mod.

Partiledarna tar ett djupt andetag och berättar sedan med ödmjuk ton att deras svagaste karaktärsdrag är deras vilja att driva partipolitiken framåt när medarbetarna tröttnar. Ett ”ödmjukt” svar som visar att deras största styrka också är deras största svaghet. Ett bagatelliserande svar som förklär autenticiteten och ärligheten med meningslösa ord. Ett politisk korrekt svar.

Att vara politiskt korrekt behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Det är gynnsamt när utsatta grupper behöver skyddas eller när missuppfattningar och fördomar florerar. Men att den politiska korrektheten infiltrerar så enkla personligt ställda frågor kan skada samhällsutvecklingen.

Det signalerar budskapet att negativa känslor och svagheter är något som ska döljas bakom fasaden. 

Rädslan att betraktas som någon som inte klarar av sitt liv eller de krav och förväntningar som finns har lett till att man inte talar om sina känslor inom den politiska branschen. Sådana diskussioner fördöms och förvandlas istället till enkla slogans. De politiska orden blir då noggrann utvalda. Tonfallet och blicken övad för övertygelse. Och det skapas en social intolerans mot sådana konversationer. Det leder i förlängningen till funktionell dumhet. Man uppfattar sådana politiska påståenden som rimliga, men vid närmre eftertanke saknar de egentligen betydelse.

Denna typ av politiska korrekthet gör också att det politiska budskapet blir svagt och otydligt.

Att svenska politiker vill bryta stigman kring exempelvis psykisk ohälsa och uppmuntrar samhällsmedborgarna att våga diskutera sina känslor, samtidigt som de själva inte vågar tala om sina egna utmaningar eller svagheter, sänder dubbla signaler. Det skapar ett politiskt hyckleri – att man egentligen inte tror på det budskap man förmedlar, och skadar då förtroendet från samhällsmedborgarna.

De obekväma men viktiga frågorna avfärdas och den politiska utvecklingen stagnerar, som konsekvens av att politikerna enbart berättar det som de tror samhällsmedborgarna vill höra, det som är mest populärt men som egentligen inte leder samhället framåt. Kvar återstår en plikttrogenhet bland politikerna, och skammen som uppstår över att inte vara ärlig med sina problem på förhand på grund av den tystnadskultur som etablerats i den politiska sfären.

Den politiska ärligheten är ryggraden för att få förtroende från samhällsmedborgarna. Utan ärligheten från de förtroendevalda politikerna kommer klyftan mellan samhällsmedborgarna och politikerna öka och förtroendet skadas. Den politiska viljan att främja öppenhet att våga prata om sina känslor försvagas, och de dubbla budskapen stärkas. Problemen med den politiska oärligheten återstår, och de verkliga problemen lämnad obesvarade.