Recension: “The Campaign är ett omistligt bidrag till historieskrivningen”

M ånga är övertygade om att coronapandemin kommer att bli början på något nytt och bättre. Undantagstillståndet kommer få oss att ifrågasätta den gamla ordningen och kräva förändring. När pandemin är över kan vi – i ett ögonblick av kollektiv klarhet – lämna den nyliberala åtstramningspolitiken bakom oss och konstruera en skön ny värld.

Jag förhåller mig skeptisk till den optimistiska ödestron. Visst kommer krisen att orsaka starka politiska, sociala och ekonomiska reaktioner: men deraskaraktär är inte bestämda på förhand. Hur allmänheten kommer att uppfatta krisen är inte givet och det kommer att utkämpas en ideologisk strid om hur pandemin ska tolkas. Var det en utomstående chock av ett system som i övrigt fungerar väl? Eller var det systemet i sig som var felkonstruerat och därför inte kunde hantera virusutbrottet?

Det är tankar jag uppehåller mig vid när jag kliver in på galleri Index för att se Nathalie Gabrielssons och Kybernein Institutets The Campaign. Utställningen fokuserar på 1970-talets ekonomiska kris och hur tumultet utnyttjades för att tvinga fram ett politiskt paradigmskifte. I centrum för utställningen står Svenska Arbetsgivarföreningens lobbyarbete för nyliberala strukturreformer. Utställningens tes är att den ekonomiska oron möjliggjorde attacker på den svenska välfärdsmodellen som annars hade varit otänkbara. Det var krismedvetandet som gav ”Kampanjen” manövreringsutrymme.

Utställningen begripliggör Kampanjen genom ett gigantiskt diagram. Galleriets ena vägg täcks av en upplyst skärm där inflytelserika individer och institutioner introduceras. Borgerliga tankesmedjor, framstående nationalekonomer och mäktiga företagare porträtteras jämsides med socialdemokratiska partibyråkrater. Mellan aktörerna dras pilar för att förklara relationer och samband.

Parallellt presenteras Kampanjens bärande idéer: statistik över svensk export och löneutveckling varvas med olika buzzwords om krisens natur. Diagrammet visar hur de som arbetade med Kampanjen målade upp en bild av Sverige som ekonomiskt efterblivet, tyngt av höga skatter och hämmat av giriga arbetare som kräver orimliga löneökningar. Krisen skulle förstås som skuldkris, en produktivitetskris och lönebildningskris. När den bilden väl var etablerad kunde Kampanjen presentera sina åtstramningspaket och skattesänkningar som de enda möjliga lösningarna.

Nyliberaliseringen blev därigenom inte en fråga om politik. Det var ekonomisk realism.

Mittemot diagrammet står utställningens andra huvudnummer: The Whistleblower.Verket är en videomonolog, skriven av Gabrielsson, där nationalekonomen Sven Grassman (1940-1992) har väckts till liv för att berätta om hur han gjorde motstånd mot Kampanjen. Grassmans avatar förklarar att Sverige har utsatts för en ideologisk kupp där officiell statistisk förvanskats för att stödja ett politiskt narrativ. Underskottet i Sveriges bytesbalans överdrevs, utlandsskulden blåstes upp bortom alla rimliga proportioner och den svenska statens tillgångar undervärderades systematiskt. Allt för att motivera ett radikalt skifte i den ekonomiska politiken.

I monologen framträder bilden av Grassman som den typiske vänsterintellektuelle: en person som anser sig ha rätt, utan att någonsin få rätt. Som ärlig akademiker sade han ifrån och gjorde motstånd, men nöttes ner av kampanjarbetarna. Utan att uttala mig om den historiska korrektheten kan jag säga att det är en drabbande gestaltning.

Tillsammans utgör de två verken en effektfull skildringav krisens roll i det politiska berättandet. Gabrielsson använder ordet krissimulering. Fastän den ekonomiska krisen var högst reell, simulerades förståelsen av krisen för att tjäna ett specifikt syfte. Genom påkostat kampanjarbete kunde Svenska Arbetsgivareföreningen framgångsrikt etablera sin berättelse somsanningen.

Det bör dock understrykas att utställningen erbjuder en begränsad bild av händelseförloppet. Som ekonomhistorikern Jenny Andersson påpekade i tidskriften Respons (nr. 1, 2020 ) är nyliberalismens historia inte bara en historia – och det finns en mångfald av relevanta aktörer. Självfallet kan inte en enskild utställning göra rättvisa åt historiens alla växelverkande moment, men det förtar inte nyttan av att studera just det här specifika momentet.

The Campaign är – i det lilla – ett omistligt bidrag till den större historieskrivningen.  I sin detaljstudie av näringslivets påverkansarbete lyckas Gabrielsson och Kybernein-teamet åskådliggöra ideologiska strider som fortfarande pågår. Utställningen inbjuder till reflektion kring makt, korruption och socialdemokratisk visionslöshet. Det är frågor som är fortsatt högaktuella.

Några dagar efter mitt besök på Index Foundation lanserar Stockholms Handelskammare en Omstartskommission. Kommissionens syfte är att ta fram en strategi för hur samhället ska kunna återgå till det normala efter virusutbrottet och avsikten är att leverera konkreta åtgärdsförslag till politikerna. Under kommissionens inledande seminarium pratas det om att kommissionen vill ”utnyttja det här obehagliga krisläget” för att säkerställa ”strukturellt sunda reformer.”

Kampanjen är ännu inte avslutad.

The Campaign

Visades till och med 7 juni 2020 via Kybernein Institute på The Swedish Contemporary Art Foundation i Stockholm och har nypremiär den 21 augusti för att visas under hösten. Bakom utställningen står Nathalie Gabrielsson tillsammans med Peter Sköld, Johan Hjerpe, Jan Teeland och Monica Quirico.

Conrad Palmcrantz är styrelseledamot i Årsta-Johanneshov S-förening. Han har tidigare recenserat Édouard Louises Vem dödade min far och Darren McGarveys Fattigsafari för Frihet.