Vår tid var då – tv-serien avslöjar vänsterns nederlag

D et socialistiska Sverige har nu slutgiltigt blivit ett museiföremål. Det har SVT-serien Vår tid är nu, vars sista avsnitt av säsong tre sändes i veckan, bekräftat.

Dels handlar det om skildringen av 68-vänstern, vilket Jan Guillou redan gått i taket över i Folket i Bild/Kulturfront. Almstriden finns med som fond, men den vänsterrörelse vi får följa i serien är den mest extrema man kan tänka sig. Ledda av den karismatiske galningen John låser maoisterna in sig i terroristceller, tar barn från deras föräldrar, har sönder böcker och planerar bombhot i Stockholm city. Tillslut blir de fasttagna av polisen, med underrättelseorganisationen IB:s hjälp.

Guillou anklagar denna historieskrivning för att vara grovt överdriven och skönmåla IB. Det är svårt att göra annat än att hålla med. Maoistsekten är uppenbart inspirerad av den verkliga, och hemskt marginella, Rebellrörelsen som aldrig utgjorde något reellt hot mot rikets säkerhet. IB-affären blev en skandal för att underrättelsetjänsten tagit sig abnorma friheter i hetsjakten på vänstersympatisörer – en problematik som lyser med sin frånvaro i serien.

Men det är inte bara de negativa bilderna av vänstern som vittnar om hur stark högerhegemonin är idag. Också de positiva skildringarna av socialismen bidrar faktiskt till detta.

”Är inte Sverige ett socialistiskt land?” muttrar karaktären Mark ironiskt när han anmärker på högen av reklam som kommer i brevlådan. ”Socialdemokratiskt” svarar Lena, ”lite lagom socialistiskt”. Den ordväxlingen väcker varje socialdemokrats obotligt nostalgiska längtan tillbaka till förr-i-tiden.

För det ligger ett slags romantiskt skimmer över hela skildringen av socialdemokratin i serien. Framförallt när vi får följa Maggan, som genom folkbildning och fack går från hunsad knegare till att bli socialminister. Den resan innebär en ständig kamp för att slänga av sig det omgivande samhällets ok. Inte blir den kampen lättare för att hon är lesbisk, vilket föranleder en medieskandal och avgång från politiska förtroendeuppdrag. Men den framsynte och överraskande fördomsfria Olof Palme räddar till sist Maggan och gör henne till minister.

Den socialdemokratiska rörelsen framställs, på det stora hela, i väldigt god dager i Vår tid är nu. Det hade inte varit möjligt (särskilt inte i public service) om det inte vore för att vi har stor distans till det socialdemokratiska samhällsbygget. Det fanns, men det finns inte längre. Välfärdsstaten är en historisk händelse vi kan förhålla oss till och skapa berättelser om, på ett sätt som man inte kan göra med sånt som är aktuellt och pågår i nuet.

Serien kan liksom inte anklagas för att vara propaganda för Löfven, eftersom att han inte har ett dyft att göra med hur Sverige en gång blev världens mest ekonomiskt jämlika land.

Skildringarna av 68-vänstern och socialdemokratin i Vår tid är nu speglar från varsitt håll hur dagens Sverige är ett högerland. Ett land där den kulturella hegemonin stavas Solsidan istället för Svensson, Svensson. 70-talet blir exotiskt och mytomspunnet för att det är avlägset, inte bara i årtal räknat.

Därför kan vi samlas runt lägerelden för att höra hur det var på socialisternas tid, kryddat av myter och överdrifter. Det är ungefär som att lyssna till sagor om trojanska krig, eller hur Gustav Vasa gömde sig i höet för danska soldater. För övrigt blir väl det sistnämnda kanske framtidens stora SVT-serie, när den svenska kulturella hegemonin åter bytt skepnad.