Man är 11 år och så slår ojämlikheten en rätt i huvet

J ag minns när Anja ringde mig dagen efter jul. Vi gick väl i femman tror jag och hennes föräldrar hade nyss skilt sig och höll på att bjuda över varandra med julklapparna. Anjas pappa är ICA-handlare, ja asså han äger en ICA-butik, så han hade ju råd att köpa en hel del. Anja ville veta vad jag fått i julklapp och då sa jag att jo, det ska jag minsann berätta för dig, jag fick senaste Harry Potter-boken och en locktång! Och så lite strumpor då. Sånt där man får på sidan om du vet. Som inte är en del av dom riktiga julklapparna. Men i alla fall – en riktig guldjul eller hur? Glitter i hjärtat, tack mamma och pappa för de fina presenterna!

Durå, Anja? Vad fick du?

Och då sätter jäntjäveln igång. Rakt ur pappans vidöppna skuld hade ju julklapparna fullkomligt haglat ner.

Det var slalomskidor och årskort på Kungsberg, det var Wii-konsol ”med lite olika spel” – och alla vet ju att ett enda jävla spel kostar som två Harry Potter-böcker. Det var locktång OCH plattång och en ”necessär med lite smink”. Jaha vadå för smink, frågade jag. Jo men typ mascara, foundation, puder, kajal, ögonskuggor, sånt där bara, sa hon.

Jaha. Sånt där bara.

I början av det där telefonsamtalet hade jag glittret i hjärtat. Lyckan över min bok, min locktång. Men så ställt bredvid Anjas nya ägodelar skämdes jag. Jag, som aldrig behövt oroa mig för att mamma och pappa ska ha råd med käk eller boende satt och skämdes för att mina julklappar inte var lika dyrbara som hennes.

Efter jullovet satt min klass på Vallhovsskolan i Sandviken och gick igenom vad som hänt sen sist vi sågs. Enligt läraren var det en bra idé att be oss allihop berätta om en julklapp man fått. Så jag sa väl min Harry Potter-bok och Karin sa väl att hon fått en gitarr och Jönsson en tröja och Anton en snowboard. Och sen var det Robban. Som hade fått strumpor. Ja asså det som med mina ord inte egentligen är en riktig julklapp. Robban var den som fick be fröken om en tia när vi hade Skoljoggen. Han sprang alltid runt i samma kläder, hela året. Kall jacka, trasiga skor. Farsan hans hade dragit när han och brorsan var små så mamman gjorde ju så gott hon kunde. Robban fick strumpor i julklapp. Där och då stannade tiden. Japp. Mitt inne på Vallhovskolan i Sandviken stannade tiden. Något började sjunka in. En fråga väcktes – är det såhär samhället är ordnat?

Nu har det gått typ 14 år och ibland sitter jag och funderar på vad det är som gör att man börjar bry sig om samhället. Är det när man läser teorierna, ideologierna, bok efter bok? Eller är det helt enkelt när vardagen slår en rätt i huvet? När marken skälver under fötterna och man får liv i sammanhanget. Stanna tiden. Något börjar sjunka in. Man är 11 år och plötsligt smäller det till i pannan.

Jag är arbetarklass.

Mina föräldrar är arbetarklass. Farsan i skogen och mamma på äldreboendet.

Anja och Robban och jag. Tre rätt vanliga elever och det uppenbara men ständigt osynliggjorda helvetesgap som finns mellan oss.

Något börjar sjunka in, och det är att mitt i allas vår vardag bor monstret. Ojämlikheten. I ett klassrum kan en liten istapp av insikt borras rakt in i huvet på en. Man lägger ihop 1 + 1 och rätt vad det är börjar en 11-åring förstå att ja, det är såhär samhället är ordnat. En frustande vrede väcks till liv.