Vad fan får vi för pengarna?

R ättsväsendet kommer med all sannolikhet vara en av valets stora valfrågor. Den grova kriminaliteten har ökat och våra politiker har svarat med stora satsningar för att lösa problemet. Den totala kostnaden för rättsväsendet i statsbudgeten beräknas år 2022 landa på 62 miljarder kronor. Det är också ett av få områden som beräknas få mer för varje år som kommer. Det är självklart viktigt att vi satsar på rättsväsendet, men medan andra myndigheter avkrävs skarpa besparings- och effektiviseringskrav så är det skrämmande tyst om hur satsningarna på rättsväsendet faktiskt används.

Riksrevisionen, som granskar statens verksamhet och hur skattemedel används, kritiserade exempelvis förra året hur Sveriges domstolar hanterar betalningar till offentliga försvarare. Deras granskning visar att hanteringen av utbetalningarna har stora brister. Den totala kostnaden förra året för dessa offentliga försvarare och andra rättsliga biträden var 3,3 miljarder kronor, och kostnaden har ökat med 90% de senaste 10 åren. Domstolarna begärde dessutom 700 miljoner extra 2021. Så vad får vi för dessa pengar?

Aftonbladet avslöjade i dagarna att en av Sveriges bäst betalda försvarsadvokater, som drog in nästan 10mkr föregående år, sysslat med omfattande fusk kring arvodering. Fusket kan totalt handla om miljonbelopp som advokaten fått in som extra intäkter. Försvarsadvokaten är en så kallad offentlig försvarare; en jurist som får ersättning av staten för att skydda en individ som är misstänkt eller åtalad för brott. Fusket betalas därmed direkt av skattebetalarna.

Man kan önska att försvarsadvokaten från Aftonbladets granskning är unik med att agera på detta sätt. Det troliga är dock att fler aktörer jobbar på liknande sätt, med liknande upplägg. Det innebär att mångmiljonbelopp från rättsväsendet riskerar att betalas ut felaktigt från en budgetpost som i varje partiledardebatt blir lovad mer pengar.

En annan aktuell bild från svenskt rättsväsende kommer från SVT:s nyhet om Öresundspendlaren Thomas Thomsen. Artikeln handlar om Thomas upplevelser av att ha blivit stoppad av gränspolisen 150 gånger de senaste 18 månaderna.

Förutom att det kan tyckas vara en integritetskränkande behandling så kan man också fundera på om det är en effektiv användning av myndighetens resurser. Thomas har alltså blivit stoppad nästan 9 gånger per månad i 18 månader. Det är ca. 2 gånger per vecka i 72 veckor. Om han nu var oskyldig de första och sista 20 gångerna så kan det tyckas märkligt att myndigheten lagt resurser på att stoppa honom 130 gånger till. Dessa resurser hade kunnat gå till att stoppa och kontrollera andra transporter. Detta av en myndighet som ständigt klagar på just bristande resurser.

Det är viktigt att rättsväsendet får resurserna de behöver för att hantera sin samhällsbärande uppgift. Efter dagarnas avslöjanden verkar det dock som att politikerna behöver stanna upp i att enbart lova ännu mer pengar, och även börja ifrågasätta om dessa används effektivt eller inte. Där tycks det nämligen finnas en hel del kvar att önska.